Dagens Nyheter – 31 juli 1871, sida 2

Minnet af den dystre, otillgänglige fadren som alltid talat till honom i en ton af bittert hån och förakt, stod ännu så lefvande för honom, att han hade svårt för att fatta, att det var samme man som nu satt vid hans sida, hårdt tryckande hans hand, betraktande honom med outsäglig kärlek om ömhet samt talande till honom med ett uttryck af aktning, nästan vördnad, likasom vore det fadern som var den unge och sonen som var den gamle, På sätt och vis förhöll. det sig också verkligen så, ty hvad öfversten icke under hela lifvet förmått uträtta, det hade Uffe fullbordat under loppet af några få år. Den korta februaridagen var snart tilländagången, sölen sjönk ned bakom rmolnbäddarne i vester. Den tysta aftonen med do täsen tindrande stjernorna utbredde sin slöja öfver den stora staden. . Fru Hjelm satt vid fönstret och blickade upp mot stjernorna, Uffe hade tagit plats vid hennes fötter, der han brukade sitta som barn. — Hvad tänker du på, Uffe, du är så tyst? frågade Nanna. — Ser du den tindrande stjernan derborta . . . rakt öfver Nikolai kyrktorn? sade Uffe. Jag minnes en stund, då jag som en drömmande, oerfaren yngling stod och betraktade densamma och under inflytelsen af en längtan, som jag .ej kunde förklara, frågade mig sjelf, om den bedrift, jag komme att utföra, skulle bli så stor som Nikolai torn.