Dagens Nyheter – 29 juli 1871, sida 2

a den son, til hvilken han aldrig talat ett vänligt ord, och hvilken han, då de sist sågo hvarandra, hade förbjudit att någonsin mera träda öfver hans dörrtröskel, den son, om hvilken han en gång hade sagt, att genom honom sänktes det gamla familjenamnet ned i skam och glömska, och nu hade det just blifvit han, som kastat en ny glans öfver familjens namn. Öfversten hade tänkt mycket på huru han skulle mottaga denne son, men allt hvad han föresatt sig att säga honom, hade hån efterhand åter förkastat, ty det ena syntes honom för högtrafvande, det andra för simpelt och hvardagligt. I samma mån återseendets ögonblick nalkades, blef öfverstens oro större, ty han visste allsicke, hvad han skulle säga till sin son. Faster Malena visste deremot mycket väl hvad hon skulle säga, ty hon hade aldrig haft några däliga tankar om Uffe, utan alltifrån den stund, då de andra sade om honom att han var alltför liten för att kunna lefva, hade hon påstått att, om de bara ville gifva Big till tåls och vänta, skulle han bli stor nog. Derför knyckte faster Malena på nacken och såg sig triumferande om efter en motståndare, men nu fanns det icke längre någon, som hade lust till att inlåta sig i en tvist med henne rörande hennes favoritdogm. Fru Hjelm satt vid fönstret och bad tyst till Gud, att hennes bjerta icke måtte brista