ortfarande i Frankrike följer den unge exdiktatorns förehafvanden och söker läsa i djupet af hans energiska personlighets inre: Genast efter Gambettas äterkomst från hans utflykt till Spanien, redogjorde jag för de åsigter, man allmänt hyste i väl underrättade kretsar rörande den politik, han för sig tycktes ha utstakat. Hans yttranden i Bordeaux, hans enskilda samtal i Paris och den ställning, han intog genast efter sin första ankomst till Bordeaux, tycktes egnade att ingifya och nära hoppet om, att han ämnade genom en laglig och parlamentarisk opposition i församlingen leda ett parti, som, i händelse chefen för verkställande makten förlorade församlingens och landets förtroende, kunde insätta honom, Gambetta, på denna plats. Sådan var troligen hans afsigt i början, och det var ett fullkomligt hederligt och befogadt program för en offentlig man i dessa tider, om än det var framkalladt mera af personlig ärelystnad än af fosterlandskärlek. Han fann emellertid vid sin ankomst till Versailles, att han icke kunde spela någon lysande rol i församlingen, der han fann en stark majoritet, som stod i stark opposition emot honom. Han var klok nog att inse, att han snarare skulle förlora än vinna prestige genom ett försök att spela en politisk rol i en församling, der man förde en dåsig diskussion öfver frågor, hvilka icke intresserade landet; i detta fall visade han sig lika skarpsinnig som de orleanska prinsarne. Det skulle vara en god sak om jemförelsen kunde fortsättas ännu längre och om han, liksom de, kunde bibehålla sin tystnad, utan att derför utsättas för den obehagliga misstanken, att under denna tystnad döljer sig en eller annan kabal. Det är i detta ögonblick en egendomlig företeelse förbunden med det offentliga lifvet i Frankrike, nemligen att alla de män, hvilka makten hafva eller sträfva derefter, behandla församlingen med gidovördnad. Så ignorera både Thiers och Gambetta tribunen, och orleanska prinsarne ha ingen gång intagit sina platser. I en republik utan republikaner, men: med en stor och högligen missnöjd armå, är det påtagligt, att representationen har föga att beställa vare sig med att bibehålla en man vid högsta makten eller att sätta en annan i hans stiille. Gambetta tycks ha gjort denna reflexion; ja, kanske han gjorde den redan för någon tid sedan och for till Spanien enkom för att göra sig förtrogen med militära pronunciamentos. De äro i alla andra latinska republiker det konstitutionela sättet att byta om regering, och det tyckes vara förbehållet en man, som sjelf icke är af fransk härkomst, att införa detta system i Frankrike, Försynen tyckes ha tilldelat honom just denna rol. Det faktum, att han för fyra månader gedan var Frankrikes absolute diktator och att han under den tiden helt och hållet skapade en armå, till hvilken han alltjomt stod i det närmaste och förtroligaste förhållande, har satt honom i stånd att börja på ett sätt, som få generaler och ännu mindre civila kunna hoppas. Han undgick nederlagets vanära, under det han vann den popularitet, som ursäktar ett odeladt herravälde. Intet under derför, att han finner sitt mest likstämmiga sällskap bland de män, han skapat; att han i Versailles umgås nästan uteslutande med officerare af alla grader, hvilka i följd af general de Cisseys system troligen komma att afsättas, och att han ofta seg bland gemenskapen i densammas baracker, för att visa sig tacksam för de röster, de gåfvo honom och som förskaffade honom en majoritet af 500 öfver krigsministern. Här är ett stort och fruktbart fält för operatiozer. Det kan hitta på att hända, att under det rörsamlingen som bäst med en viss förnöjelse käbbia Om decentraiisationen, tillredes en vulkan under dess fötter, som med ett plötsligt slag skall decentralisera den sjelf. Som sakerna nu stå, tyckes landets frihet ha lika mycket att frukta af Versailles-armö6n som någonsin af nationalgardet i Paris. Det var en mycket obehaglig öfverraskning för hr Thiers då han den 18 mars fick höra, att Parigarmån hade fraterniserat med natio