Dagens Nyheter – 28 juli 1871, sida 2

andra ord kände sig alltför ringa och obetydliga för att komma fram. Omsider bröt Uffe tystnaden. — Så blef då ändtligen ordet sagdt, det förunderligt mäktiga ordet, innan jag ännu hann riktigt tänka derpå, men det kom öfver mig som en sköldklädd man, och jag vågade icke längre göra motstånd. — Gud vare lofvad derför, svarade Nanna, ty hade du äfven denna gång rest bort, utan att säga något, då... — Hvad menar du? — Då skulle det varit i högsta grad orätt handladt mot mig, att du någonsin kom tillbaka hit. Uffe satt en stund tyst och funderade; han hade något på sinnet, som han gerna skulle ha velat säga, och som hun dock fruktade för att säga. i — Du förundrar dig öfver min långa tystnad, tog han omsider till orda, men om du visste, hvad jag har geromgått och erfarit, då skulle du kanske mera förvåna dig öfver att jag någonsin fick mod till att tala igen. Nanna såg frågande på honom. — Jag vet ej, hvarför jag skulle dölja det för dig, ehuru det i ett så lyckligt ögonblick synes mig tungt att nödgas uppväcka gamla sorgliga minnen. Men du har rätt att få veta allt af mig. Uffe började berätta hvad som förefallit melan honom och Inez; han berättade det utförligt,