Postbudet kom med väskan. Jägmästaren ryckte den ifrigt ifrån karlen och tog upp nyckeln, men hans händer darrade så häftigt, att han ej kunde sätta denna i det Lilla nyckelhålet. — Låt mig hjelpa dig, pappa, sade Nanna, i det hon närmade sig. — Tack, barn, nu går det bra! Jägmästaren fattade skyndsamt tidningarne och började läsa i dem. — Hurra! ropade han, en stor seger, Helgesen är räddad, Frederiksstad är räddadt, tyskarne ligga med krossade pannor rundt omkring, deras förskansningar äro förstörda, deras trupper på väg till Rendsborg! Det blef glädje och jubel i jägmästarens hus, likasom det blef glädje och jubel i hela Danmark, hvarhelst detta budskap meddelades. Jägmästarens hustru tog tidningen; hon ville sjelf med egna ögon läsa berättelsen om segern. — Här finnas flera andra nyheter, som du inte har observerat, käre gubbe, utbrast hon; se, här står det att Uffe Hjelm blifvit utnämnd till generalmajor. — Nej, hvad säger du?... Ja, sannerligen står det inte så — kom, Nanna, och läs det sjelf! Men Nanna delade icke föräldrarnes glädje. — Nu har han kommit för högt, alltför högt, för att vidare bry sig om mig, suckade hon för sig sjelf.