Dagens Nyheter – 28 juli 1871, sida 1

ty han ville att Nanna skulle veta allt, han berättade det med allvar, ty han visste väl, huru betydelsefullt det varit för honom. Han slutade med den oväntade underrättelsen om Inez död samt det starka intryck, denna gjort på honom, hvarefter han i korthet redogjorde för sitt sista samtal med Zimmerthal. — Och härmed slutar historien; nu vet du alltsammans. — Stackars min Uffe! sade Nanna och strök honom öfver pannan med sin mjuka hand; du har lidit mycket. — Ja, jag har verkligen lidit mycket för hennes skull och för min oerfarenhets skull. Det var en märkvärdig försynens skickelsa att jag skulle sammanträffa med henne just då jag höll på att vakna upp ur det underliga slöhetstillstånd, hvari jag dittills lefvat. Hade jag råkat henne förr, skulle jag väl knappt ha märkt henne, eftersom jag den tiden icke lade märke till någonting; hade våra vägar mötts sednare, skulle jag väl ha kunnat bedöma henne bättre — nu träffades vi just då jag befann mig midt emellan dröm och uppvaknande, och det blef min olycka. — Och hvilket omdöme fäller du nu öfver henne? frågade Nanna. — Jag kan intet omdöme fälla, svarade Uffe; hon står för mitt minne nästan som en bild, skapad af min fantasi. Iurudan hon i sjelfva verket var, det vet jag icke.