Dagens Nyheter – 28 juli 1871, sida 1

— 2AV — blommorna, men arbetet framskred endast långsamt, stundom afstannade det alldeles, händerna sjönko ned, och Nannas blå, drömmande ögon följde de hvita skyarne, likasom önskade hon segla bort på dem till sin längtans mål. Högt högt uppe sväfvade ett mörkt föremål. Det var en örn. — Se, huru högt han flyger, tänkte Nanna, nu försvann -han alldeles. Hvad han är lycklig! Likasom örnen flyger också Uffe — han utsträcker de väldiga vingarne, pröfvar deras styrka, och sedan skjuter han högt upp öfver molnen samt stannar ej förrän han huuönit dit der solen är. — Men jag deremot — ack! jag är som det ringa grässtrået: der det spirade upp, förblifver det stående, och vandringsmannen märker det icke — jag måste stanna här och vänta, till dess — fy, Robert, gå sin väg, jag är inte alls hågad för att leka nu! Hon gaf hunden ett lindrigt slag, denne fästade då på henne en bedröfyad blick, under det han stod der viftande med svansen — men plötsligt förändrades minspelet i hans ansigte, han spetsade öronen, lyssnade, började derefter skälla af glädje och rusade ut ur trädgården. Straxt derefter hördes utanför jägmästarens boning ljudet af trafyamde hästar och röster som talade högt. Nanna stod gvar, en tanke, ett hopp hade hastigt uppstått hos henne, en stark: rodnad utbredde sig öfver hernes kinder. Ännu rörde