Dagens Nyheter – 27 juli 1871, sida 2

Uppassaren skyndade sig bort och kom straxt tillbaka med en stark och präktig springare. Uffe svingade sig upp i sadeln och galopperade bort, för att mottaga order. Man skulle försöka en stormning. Efter halfannan timmes oafbruten artilleristrid hade fiendens kanoner efterhand förstummats, det ena batteriet efter det andra hade blifvit gjordt obrukbart. Danskarne ordnade sig för att företaga en stormlöpning möt förskansningarne, dem de ämnade taga med bajonetten. Husen i Isted brunno. Rundtomkring i diken och på vägarne lågo förfärligt söndersargade lik, döende hästar, afbrutna vapen, sprungna bomber. Blodet flöt i små bäckar, skrik och suckar hördes. Uffe hade hvarken öga eller öra för allt detta elände, han inandades den friska, milda luften och var fullt upptagen af tanken på att nu skulle den sista dödande stöten riktas mot fienden, som gjort ett så hårdnackadt och segt motstånd. Hurtigt förde han trupperna framåt. De följde honom villigt, de hade ett oinskränkt förtroende för honom, de hade sett honom vid Övre-Stolk — det är ingen kula, söm bär hang namn, sade de till hvarandra, De befunno sig nu midt framför TIstedskogen, der fiendens starkaste skansar voro, då började holsteinarne plötsligt skjuta både framifrån och från sidorna. Inne iskogen och i en tätt invid vägen uppkastad graf hade fienden gömt sina trupper, för att oförmodadt