Dagens Nyheter – 26 juli 1871, sida 1

ETERN ENSE OKSANEN svarsfrågan, till tjenst för dem bland mötesdeltagarne, som ej varit i tillfälle att taga del af detsamma, Under tiden anlände med ångbåt flera: deltagare i mötet från Söderhamn och Söderala. Så intogs middag, och först derefter skred man omsider till diskussion. öfver de framställda frågorna. Första frågan: Mäktar svenska nationen uppsätta och underhålla såväl fast som rörlig materiel jemte letvande kraft, som kan anses erforderlig till landets försvar och bevarandet af vår sjelfstäindighet? blet nästan utan någon diskussion med enhälligt ja besvarad. Andra frågan: -Kan. den stående armen jemte den nu befintliga beväriogs institutionen motsvara nutidens kraf enligt dermed afsedt ändamål, eller är en mera utsträckt värnepligt af behofvet påkallad? ansåg mötet ega den utsträckniog, att hon borde sönderfalla i tvenne delar. Första momentet: Kan den stående armån jemte den nu befintliga beväringsinstitutionen motsvara nutidens kraf enligt dermed afsedt ändamål? gaf fiera talare anledning att yttra sig. Bland dem fästade isynnerhet en hr Thulin från Hanebo uppmärksamheten vid sig. Han trodde, att hvarje tillökning i våra försvarskrafter vore onyttig; vi kunde gerha nöja oss med den nuvaratide stammen jemte 1e två beväringsklasserna, helst om man kunde uppehålla skarpskyttekårerna inom kommunerna. För att på allvar försvara oss mot våra mäktiga grannar behöfdes, menade talaren, minst 1,000,000 man, och då en sådan styrka ej kunde anskaffas och underhållas, borde man ej betatta sig med något mera än hvad man hade , hvilket var alldeles nog, när man ändå icke kunde åstadkomma något helt. Såsom skäl för sitt påstående om vår oför måga att rtörsvara oss talade han om landets långsträckta kuster, der en fiende kunde landsätta så mycket tolk han behagade : vi behöfde vid alla landstigningsplatser en lika stor, om icke större, styrka för att försvara oss. Pastor Hallborg sökte visa, att det just var genom våra långa kuststräckor vi egde möjlighet till försvar. En fiende kunde ej på en gäng land sätta mer in 50,000 man, och mot denna styrka kunde vi försvara oss, om vi ville. Han ansåg, att allmän värnepligt vore både nödvändig och i enlighet med tidens kraft. — Deti instämde äfven förre riksdagsmannen Hans Larsson i Arbrå; som tillade, att för att en fiende skulle på våra kuster landsätta mera än 50,000 man behöfde han så många fartyg, att han svårligen utan hjelp af andra makter kunde åstadkomma dem; man kunde väl icke neka honom att köra flera foror, men då hoppades han, att äfven vi skulle få tid att öka våra försvarskrafter. Ingen kunde väl heller hiodra en fiende: att gå landvägen, men troligen vore, yttrade talaren, en sådan armå ibjälsvulten, innan han hunne fram till oss. Större delen af mötet instämde i de åsigter, som de två sistnämde talarne förfäktat, och denna del at frågan blef således med nej be svarad. Andra momentet: Är en mera utsträckt värnepligt af behofvet påkallad? blef, sedan några talare, och bland dem Thulin, yttrat sig, med ja besvaradt. i Tredje punkten: Kan eller bör en allmän värnepligt, sådan k. m:t uti sin till riksdagen inlemnade nådiga proposition föreslagit, antagas eller de röteringsskyldige åläggas, utan att rustoch roterivgsskyldigheten, såsom föräldrad och orättvist betungande för jordbruket, efter viss, af riksdagens andra kammare föreslagna afgåpgstid, indragas? framkallade fera långa anföranden. Alla ånsågo k. m:ts förslag i ämnet vara allt för betungande, men medgåfvo dock att en stam för armån vore nödvändig. Några kundo ej gilla andra kammarens beslut i frågan, utan önskade något medelförslag. Andra fordrade att roteringen, ehuru betungande, skulle bibehållas, dock så, att den blefve lika fördelad på all jord, i stället för att, såsom nu, nära en tredjedel af