Dagens Nyheter – 22 juli 1871, sida 1

envisa motstånd föranledt de ytterst hårda fredsvilkoren etc. etc. Härmed var dock arbetet endast halfgjordt; man hade endast sökt sopa rent för egen dörr (inuti huset var det alltid lika smutsigt som förut), och all denna smuts, som man mockat upp, endast utanför, slungade man utan vidare betänkande öfver mot den hatade grannen. Denne, det republikanska partiet, var dock ännu för fruktansvärd, för att man icke måste försöka ytterligare ett radikalt medel att slå fötterna undan densamme: kommunen och republiken gjordes till samma system, Ckommunist och republikan till samma man, våld och lagbunden frihet identifierades. Denna ingeniösa lögn, ett skurkstreck af det klaraste bonapartistiska vatten, befanns emellertid vara af för stor utilitet, för att icke äfven fusionistpartiet skulle tillgodogöra sig densamma, hvarför man också sett nästan hela den reaktionära pressen kolportera densamma som ett obestridligt faktum. Gifver kejsaren, det kejsaren tillhört; att vinden låg emot och all denna lögn och svek, all denna smuts slogs tillbaka mot den som kastat ut den, var icke dennes fel, det rådde icke han för. Man måste endast hålla honom räkring för den goda afsigten. Synnerligen upplyftande har det varit att åskåda dessa de resp. reaktionära partiernas ytterliga ansträngningar. Likt trenne profryttare, som alla tre resa för samma hus (för att tala i handelsstil) och hafva precist samma kram att afyttra, träffade de samman på samma marknad och började konkurrens — detta ät dessutom icke något osökt fall inom den politiskt-regala handelshistorien; den fattiga procenten gör att man alltid är sig sjelf närmast, kan således icke hafva några konsiderationer. Alla tre åberopade de sig på sina föregående referenser till den ärade klienten — franska nationen; beklagade, om deras föregående remissa händelsevis icke skulle hafva varit till nöjes, och försäkrade att de nu voro så väl sorterade att de sågo sig i stånd att motsvara de mest granntyckta reqvisitioner. Isynners het var man nog lycklig att hafva förskaffat sig en spritt ny artikel, som var mycket eftersökt och mycket svår att få, af den äkta sorten förstås — en s.k. ordningstvål, som, med tvåls vanliga egenskap att göra kroppen rer, dessutom, såsom sammansatt af de aldra härligaste ingredienser, egde den extraordinära qvaliteten att vara särdeles uppfriskande och hudstärkande; hvaröfver allt, om så önskades, de allra finaste intyg kunde presteras. Särskilt anhöll man som en ynnest att få presentera ett exemplar som prof, tillbjudande sig godhetsfullt att högst egenhändigt gifva en liten handledning i denna tvåls rätta bruk, ty på en rätt ingnidning kom naturligtvis mycket an. För öfrigt goda konditioner och facila priser. — Det var blott skada, att den beprisade artikelns sammansättning icke längre var någon hemlighet, hvarken ny eller helsosam, hvilket ock hela den liberala pressen var nog indiscret att förråda. Ordning var den lösen de reaktionära partierna stundligen förde på tungan och för hvilken, om än i grunden densamma, nvart och ett hade sin särskilda difinition. Man må derföre icke förundra sig, om äfven ett redigare hufvud än en stackars fransk bondes kunde råka i oordning på det myckna talet härom ;