Dagens Nyheter – 21 juli 1871, sida 2

o . På styfva linan. (Ett reseminne.) Under en lustresa i Förenta staterna besökte jag också Cincinnati, giorde derifrån en liten trip till Erieoch Michigan-sjöarne samt uppehöll mig några timmar vid Niagara, som jag då såg för första gången. Det glänsande, gröna hästskofallet störtade sig med raseri ned i afgrunden, insvepande den lilla Taffel-ön i en blänkande vattenslöja. Två stora, hvita moln af skum uppstego öfver afgrunden, och marken vid den branta stranden darrade under mina fötter. Men till och med detta storartade, sublima Niagara har humbugen pressat såsom en citron; jag såg i inbillningen den lilla mannen i indianmössan spatsera öfver den yrande vattenmassan, liksom på trots utsträckande sitt vapen — balanserstängen — öfver det dånande djupet .. . Solen sjönk och vattnet yrade upp mot himmelen och brusade åter ned i djupet såsom smält guld och förblef dock stort i sin eviga storhet, trots den lilla Blondin... Med dungterna från Niagara höjde sig dock dena lilla djerfva mannens sann, flög utöfrer Nya verlden och nådde äfven Europa. I alnshöga, röda bokstäfver möte det mig åter på hvarje gathörn i det rökiga London. -— Det ena fylida bantåget efter det andra brusade ut till Sydenham. Kristallpalatsets Omätliga gallerier och de kolossala: terrasserna i den herrliga parken fylldes af tusen sinom tusen skädelystua. På en af terrasserna voro två skyhöga master uppresta och mellan dem var spänd en lina, som på det afståndet såg ut som ett segelgarn. Klockan slog 4. De praktfulla vattenkonsterna höjde sina armtjocka strålar mot skyn och millioner små vattendroppar glänste och gnistrade i solskenet, spridande en angenäm svalka vida omkring. Plötsligt går ett sorl, liknande bruset af ett aflägset vattenfall, genom menniskomassan, och 20.000 par ögon vändas från det storartade skådespelet i parken mot en punkt högt upp i luften. Det är en korg, som af en osyclig hand på en osynlig tråd nalas ut från en öppning på glaspalatsets mellersta transept och upp till den ena mastspirans spets. I den korgen stod den lilla Blondin. Ännu några ögonblick, och med sin trollstaf, balanserstången, sväfvar han fram deruppe på segelgarnet, så säkert som ginge han på marken, ty tjugutusen menniskor3 välönskningar följa honom på färden. Han har kommit midt ut på linan; han stannar och tyckes betänka sig. En ansats — och han sitter på linan. Annu en — och han kastar sig ned, hufvudstupa, tycker man. Ett anskri ur tjugutusen munnar — men nej: der hänger han ju på ena knävecket. Det var ett litet skämt af den lilla mannen med der harhjertade publiken! Han kraflar sig upp igen och fortsätter sin luftiga promenad till dess han kommer till den andra masten. Kristallpalatsets direktörer tycka om att bereåa sina otaliga gäster nervskakande skådespel, men de tycka icke om sådana saker, som gå till ytterlighet i den vägen, och derför förbjödo de Blondin att på sina pro: menader medtaga sin dotter, men deremot ställde de godhetsfullt en tiger till hans förfogande, och en annän dag vallfärdade tusen sinom tusen åter till Sydevham för atv se, hur den lilla mannen i en skottkärra sköt den ludna besten framför sig på en lina inuti palatset, högst upp i mellersta transeptet — 80 fot trån golfvet. Detta i den amerikanska humbugens nimbus insvepta namn hade således äfven i Europa antagit förkroppsligad gestalt; Kristallpalatsets programmer sade mig, att jag hade sett Niagara-mannen; hvad vet jag? Men hans nzmne hade jag sctt, och jag hade häpnat öfver hans djerfhet och beundrat hans säkerhet. nr nn