Dagens Nyheter – 20 juli 1871, sida 2

befogenhet att tala. Sannt nog, det har varit tillfällen, då vi skulle ha kunnat önska att han fört ett kraftigare, mera passioneradt språk — men vi glömde snart åter denna brist, under det vi tvungos att beundra den fira ironi, den rika humor, som så oförtydbart vittnade om att här talade den som hade an: dens eviga rätt till att tala. Och ett lyckligt företräde har Palle Löve, hvilket ger alla de andra deras rätta värde det är ungdomen. Hvilken betydelse detta företräde har känner jag bäst nu, då jag, tyvärr, sjelf börjar åldras. (Många röster: Nej, nej! Klemmesen åldras aldrig!) Jo, mina vänner, jag börjar bli gammal, det tjenar ingenting till att neka det, redan nalkas jag betänktligt fyratio-talet. Och derom är jag fullt öfvertygad, att finnes det något som numera kan rädda Danmark, så är det ungdomen, den rena ungdomen. Endast ungdomen kan rädda oss, emedan endast ungdomen är fullkomligt hänsynslös, och Danmarks enda räddning ligger hädanefter i hänsynslösheten. Vi gamla fästa alltför mycket afseende på hvad som är rättvist, hvad som är gagneligt, hvad som är sannt — bort säger jag med alla dessa usla betänkligheter, bort med allt som ställer sig emot en mans vilja (många röster: hör, hör!4) — den verklige hjelten handlar och lyder dervid blott inspirationen, blott sin själs innersta mening, blott ögonblickets omwdelbara ibgifvelse. HSäledes — handla, det kan endast ungdomen!