Dagens Nyheter – 18 juli 1871, sida 1

Prost frun var mera stillsam och tystlåten; det brukar så vara i de flesta äktenskap, att då den ena parten talar mycket, så tiger den andra mycket, hvarigenom i alla fall en viss jemnvigt åstadkommes. De tre eller fyra barnen tycktes ha ärft mest af fadrens natur; de ville helst vara inne i salongen bland de främmande, men ställde till ett så förskräckligt oväsen, att de snart .blefvo utvisade i trädgården, hvarifrån de efter någon tids förlopp åter smögo sig in i salongen, för att åter göra oväsen och åter visas ut. På eftermiddagen företog presten, åtföljd af Uffe, en liten promenad, för att visa den sistnämnde utsigten från Mölle-backen. Jägmästaren stannade hemma, han tyckte, att han hade nog af morgonpromenaden och den förestående hemvandringen, — Det är präktigt folk, ni har gjort bekantskap med, sade presten till Uffe; de äre trofasta som guld, riktigt ädla och bra menniskor. Har ni känt dem förr? — Min bekantskap med dem förskrifver sig egentligen från deras son Viggo. — Kände ni honom? Ja, det var en bra gosse — då jag fick höra att han var död, grät jag, som hade han varit min egen son. Såg ni någonsin hans fästmö, Sigrid? Hon var traktens skönhet, på många mils omkrets fanns ingen som kunde jemföras med henne, De tu — de skulle ha blifvit ett! Jag tror nästan att Vår herre tyckte att de passade