Dagens Nyheter – 17 juli 1871, sida 2

Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister. I några strödda biografiska notiser om denne nyligen bortgångne celebre landsman läses i Göteborgs Handelstidning, bland annat: Orsaken, hvarför excellensen Wachtmeister så tidigt drog geig undan det offentliga lifvet, har legat i hans lynne, som älskat lugnet och — vetenskapen, Ty den gamle excellensen var, såsom man väl känner, en ganska framssående vetenskapsman, sednast på mineralogiens, men derförinnan på zoologiens område. Sin första väckelse för naturkunnigheten erhöll han genom ett exemplar af Buffons naturalhistoria med kolorerade planscher, hvilken gossen funnit på sin faders bokhylla. Och denna riktning åt vetenskapen blef af betydelse för hela hans lif. I den intressanta biografien öfver grefve W. af P. Wieselgren citeras ett bref, hvari exe:n W. yttrar bland annat: Om jag nu sitter här med bergadt rykte, hunnen undan stormen på den ofrentlga banan, derför att ig, kunde i rättan tid öfvergifva henre; om jag aft styrka att tillbakavisa, jag säger icke alla frestelser, ty sådana hafva ej uppstått, men alla för mig utlagda lockmedel för att åter indraga mig i en hvirfvel, der anseende, lugn och helsa skulle hafva blifvit bortspelade; om det inre lifvet ännu hos mig är så friskt, att alla de förgyllda trasorna i det yttre äro för mig lindrigast sagdt umbärliga, och om jag. med ett ord, njuter det enda slags oberoende isom är värdt denna benämning, så har jag derför att tacka denHder boken, som ett lyckligt öde vid 13 eller 14 års ålder förde mig i händerna. Grefve W. utgaf redan som ung student en skrift i zoologien, som infördes i vetenskapsakademiens handlingar och öfversattes på tyska, — Det var sedermera zoologen grefve W., den rike fideikommissarien, som beredde den upge magistern Sven Nilsson i Lund tillfille att odeladt egna sig åt den vetenskap, bland hvars idkare han nu är en vördad nestor. — Grefve W. egnade sig, såsom redan är nämndt, längre fram ät kemien och mineralogien och utarbetade derutinvan afhandlingar, som er. höllo de amplaste erkännanden af Berzelius. Öckså inträdde härmed en förtrolig vänskap mellan den verldsberömde vetenskapsmannen och den förnäme dilettanten. Dessa studier kuvde dock ej förhindra en man, som exc:n W., att följa med sin tidiandra ämnen: så omfattade han statsekonomi, politik och litteratur med kärlek. P, Wieselgren anför åtskilligt rörande den unge grefve W:s stiällsiovg till Gustaf IV Adolf och låter oss hoppas, det exc:n W:s historiska anteckningar skola komma att en gång sprida vidare ljus öfver denne konungs karakter och lif. Wieselgren anför ett utdrag ur ett bref af 1847, hvari exem W. uttalar sig rörande adelns sjelfskrifvenhet. Det är ock kändt, att han var en varm vän af det förslag till representationsreform, som blef lag. Han hade således ej vuxit ifrån sin ungdoms åsigter, hvilka stämplade honom till jakobin, ehuru hans fader, riksdrotset, tröstade konung Gustaf Adolf med orden: Om så är (att han var en jakobin), det jag ej kan tro, så går det väl af honom, när han en gång får tillträda fideikommisset. — I öfrigt hade franska revolutionens idger angripit mer än en ädel ung man vid denna tid, men icke alla blefvo sin ungdomskärlek trogne. Kanske ligger det äfven något af jakobin i följande profetiska yttrande: Man gäger — skref den gamle excellensen kort efter Orsiniattentatet — att Orsinis attentat misslyckats; jag kan ej förstå annat, än att det lyckats fallkomligt. — Några veckor derefter följde Napoleons krig mot Österrike. Den gamle excellensen hår, såsom sagdt är, lefvat dem sednare och längsta delen af sitt lif uti privatlifvet på sina gods i Skåne, bland hvilka fideikommisset Trolle Ljuvgby hörts oftast förenadt med hans namn. Hans yttre öga har på sednare åren varit stängdt för de forskningar, som varit honom kära, men hans inre öga har sett klart intill sednaste tid, och framförallt har hans hjerta städse klappat, lika varmt för fosterlandet och för medmeuniskor. SSR ET