Dagens Nyheter – 17 juli 1871, sida 2

— Ja... visserligen, svarade Nanna och rodnade, det är inte riktigt att uttrycka sig så, jag vet det, men vi lefva ju här på landsbygden och behöfvå inte vara så nogräknade i vårt tal. — Och dessutom hade Paul sagt mig det, återtog Uffe, för att ursäkta sig. — Hade Paul? Det kan jag aldrig tro. . — Jo, jag försäkrar er... — Nej, stopp! utbrast jägmästaren, här kan jag göra tjenst som vittne, och jag försäkrar er, att slika historier har Paul visst inte kommit fram med. Jag kån mycket väl minnas hvart ord han sade: Robert och mamsell Nanna äro nästan oåtskiljaktiga — sa han, och derför trodde ni kanske, att Robert var Nannas fästman, tillade jägmästaren leende, under det att Nanna blef blossande röd öfver hela ansigtet. Uffe försonade sig nu med Robert, som hade ett godmodigt sinnelag och icke bar agg till honom för den lidna oförrätten. Uffe var så glad, att han gerna skulle ha kysst hunden på dess svarta nos, bara för det den icke var en menniska! — Det är ett ovanligt djur, sade jägmästaren, och af den äkta danska racen sedan, som, tyvärr, häller på att dö ut. På Skovholm firgo de några valpar, en af dem gåfvo de åt oss, en annan skickades till kung Fredriks så att den blef då riktigt i vädret med dettAmmaAa