Dagens Nyheter – 17 juli 1871, sida 1

stämma deri. Emellertid började det alltmera lida mot qvällen, solens sista strålar trängde in genom de små rutorna och belyste matt den motliggande väggen. — Nu går solen ned, sade Nanna ; då måste jag skyndå mig uti trädgården och plocka blommor, för att i morgon lägga dem på Sigrids graf. Uffe följde med henne ut i trädgården; blommor och buskar voro redan omgifna af ett visst dunkel, men öfver trädtopparne var ännu ett gyllene skimmer utbredt. Inomnågra få ögonblick försvann äfven detta, och sommaraftonens skymring tog alltmera öfverhand. — Hvilken doft levkojorna sprida, sade Nanna; vi få visst regn i natt. Det var nästan som om det gyllene skimret öfvergifvit hennes tankar, likasom trädtopparng i skogen; hon, som, då de voro inne i rummet, hade skrattat så godt och berättat fä mycket, blef nu plötsligt tyst och allvarsam; sorgliga minnen fyllde hennes själ, det var som hade de legat gömda, så länge dagen varade, i skogens innersta och nu kommo ljudlösa fram på samma gång som natten. Uffe förstod väl, hurudana hennes tankar voro, och gick derför tyst vid hennes sida. Likasom hon förr hade hänryckt honom genom sin munterhet och lefnadsfriskhet, likaså hänryckte hon hoxom nu genom sin tysta sorg; i hennes bedröfvelse, såväl . som i hennes glädje, framträdde ett behag och en skönhet,