Dagens Nyheter – 15 juli 1871, sida 2

mästaren just af den orsaken att förlofningen tills vidare skuile hållas hemlig icko alls talat något med honom om sin dotter. De anlände till skogsbrynet. Plötsligt föll det Uffe in att han skulle hoppa ur åkdonet och gå. — Vill ni gå? frågade jägmästaren förundrad. Jag tycker vi sitta så bra här. — Ja — men — jag tror — jag vil hellre gå en stund, ty jag har åkt så mycket i dag, sado Uffa, och med ett hopp stod han på landsvägen. — Nå, så gör jag er sällskap, yttrade jigmästaren och steg likaledes ur vagnen; ni skall åtminstone inte komma smygande ensam till mitt hus Paul kan köra förut och tala om att vi komma efter. Uffe var icke särdeles glad öfver gubbens sällskap. en hade hellre sett att han fått vandra alles en stund på den knaggliga skogsvägen under det skyggande löftaket och hängifva sig åt sina drömmar. Han kunde icko låta bli att tänka på den medtäflare, som så oväntadt hade uppträdt och ställt sig i vägen för honom. — Jeg undrar just, hur den der karlen ser ut, tänkte Uffe; är han lång eller liten, har han yfvigt svart skägg eller — ah! jag vill inte längre tänka på honom, jag skulle önska att jag finge stanna här i skogen i natt och inte behöfde följa med jägmästaren. Jägmästaren gick sin jomna gång och anade