--—-—AAe--SSSnä—eSESS Den närvarande ställningen. Då konungen vid hemförlofvandet af riksdagsmännen, till deras och landets öfverraskning, uti icke särdeles nådig ton meddelade den upplysningen, att han vore sinnad sammankalla en urtima riksdag, tillades de försigtiga orden; 4så vida icke oförutsedda hinder mellankomma4. Sedan dess ha snart två månader gått, utan att regeringen, om man får tro de nyaste företeelserna, lyckats upptäcka ens skymten af några hinder4, Man väntar tvärtemot, att i den konselj, som i går hölls hos konungen på Särö, frågan om urtima riksdagen blifvit afgjord, och vi hafva väl snarast att motse riksdagskallelsen. Under sådana omständigheter är det mer än någonsin angeläget att få den närvarande ställningen fullt klar. Ett bidrag härtill lemnade Göteborgs Handelstidning i senaste torsdagsnumret, hvilket vi, utan att vilja anses hafva instämt i allt, taga oss friheten här nedan underställa äfven våra läsares begrundande, då de deri uttalade omdömena, särskildt hvad beträffar stämningen bland det stora fertalet af landets invånare, grunda sig på fakta, som ej kunna bortresonneras eller bortgycklas. Sedan tidningen erinrat om det senaste kriget och dess verkan på öfriga europeiska folk, fortsätter hon sålunda: Ej underligt då, att äfven i Sverige sinnesstämningen blef sådan, att tiden nu ansågs vara inne att genomdrifva de länge ventilerade planerna till förökande af våra stridskrafter. Det måste här inträffa så mycket mer, som vissa allmänna opinionens sakförare icke respekterade den neutralitet, som regeringen proklamerat, utan uppträdde mot den ena af de krigförande makterna såsom mot en förklarad fiende. När så väldiga segrar följde denna makts vapen, tillkom äfven det onda samvetet för att ytterligare öka ifvern för våra försvarsanstalter. Så beviljade riksdagen till detta ändamål mycket stora summor, hvaraf vi anse en god del vara bortkastade penningar; wmen den utsträckta konskriptionen beviljades icke, tack vare landtmannamajoritstens i andra kammaren kompakta motstånd. I det hela taget hafva vi alltså sluppit ifrån krigsruset och den derpå följande krigs-skräcken för jemförelsevis godt pris. Och nu har man lyckligtvis hunnit lugna sig. Frågan: hvem är väl vår fiende? — synes längre ej så orimlig som för några månader sedan. Ty det står verkligen fast, att Sverige-Norge befinner sig i det särdeles lyckliga läge att vi ej ega någon fiende, derest vi ej sjelfva frammana honom, hvilket vi dock visserligen kunna göra genom oförståndiga demonstrationer i ord och äthäfvor. Men derför kunna vi afhålla oss från slikt oförstånd, Hvad vi redan brutit i denna del har nationen försonat genom sin fredliga verksamhet, som beredt och fort farande bereder oss aktning icke minst hos det stora folk, som man velat göra, om ej till vär fiende, dock till vår buse, sedan den östra grannen förlorat mycket af sin gamla prestige i detta afseende, Man borde sålunda antaga, att vår fredspolitik — hvilken påbjudes af vår ställning och iskas af nationen — nu skulle hvila på en ganska trygg grund, och att vår regering skulle finna vVigtigare ämnen för sin uppmärksamhet in krigsmakten till lands och vatten. Men slyckligtvis satte man sig fast i det framlagda Abelinsko förslaget, när detta gjordes, om också i undvikande ordalag, till en kabinettsfråga. Det gäller nu att komma ur detta dilemma. Förslaget skall, beter det, i modifierad form, framläggas inför en urtima riksdag i slutet ar sugisti. Men månne regeringen verkligen hyer något hopp om bättre framgång då åt det ! f—— LL Er far Rn re ERE TE RSKR TAR TR ANI