Dagens Nyheter – 15 juli 1871, sida 2

icke, att hans reskamrat funderade på att rymma ifrån honom. Tysta vandrade de vid hvarandras sida, gång efter annan vände Uffe om hufvudet och kastade en blick tillbaka, som tydligt sade att han hade den största lust till att desertera. Då de gått sålunda i något mer än en half timme, utbrast jägmästaren plötsligt: — Be, der kommer Nanha! Uffe spratt häftigt till. Mellan träden såg han en ung flicka i ljus sommardrägt. Nu kom hon fram på vägen, sin stora hatt hade hon tagit i handen, för att hon skulle kunna springa så mycket fortare. Snart var hon framme bredvid dem, hon kastade sig om sin fars hals och kysste honom. Jägmästaren besvarade hennes smekningar, men bannade henne på samma gång: — Så du har sprungit, barn; du är ju så andfådd att du knappt kan tala... — Jag har längtat så mycket ofter dig, svarade Nanna, Nu först räckte hon Uffe handen och sade: — God dag och välkommen! — Du känner då igen honom? frågade jägmästaren. Det är annars kapten — major Hjelm skulle jag säga. t — Så klent minne har jag inte, att jag ej genast kände igen er, sade Nanna. Hon vände sig åter till sin far och fortfor: — Robert vilte följa med, men jag sade honom att hanskulle stanna hemma, och då