ett enda åskslag och allt var förbi. Gud var god mot henne, då han tog henne till sig. Det var ännu någon, som Uffe skulle ha velat fråga efter, men hennes namn kunde han ej få öfver sina läppar. Derför fick han icke heller veta något om henno. Jägmästaren bodde hos sin bror, som var köpman i Fredericia. Han stannade der ett par dagar och uppsökte härunder ofta Uffe. Då han tog afsked af denne, sade han: — Kommer ni aldrig mera och helsar på oss? — Jo, det gör jag nog. — Men ni skall komma sgnart, innan gräset växer för högt mellan oss, så att ni inte längre hittar vägen. Hörpå, har ni inte lust att följa med mig i morgon? Nanna skulle bli så glad, om hon fingo so er igen. — Tror ni det? frågade Uffe. — Ja, det är säkert. Och för resten skola vi allesammans sätta stort värde på ett besök af er; ni kommer nog att finna mera glädje i vårt hus nu äni fjol, när pi var hos oss, då sutto vi ju alla och gräto, ty sorgen skall ba sin tid. . Men nu står det bättre till i vårt hem, och ni skall få so att viisjelfva verket inte äro så otrefliga. Visserligen kan ni ej räkna på mig, ty jag är nu en gång för alla en gammal tvärvigg, men fruntimmerna — de ha för länge sedan slagit upp språklådan, i synnerhet Nanna. Ett sånt lif det ändå är i den flickan — skada blott att hon ej är en pojke i stället! tillade den gamle med en suck.