Dagens Nyheter – 15 juli 1871, sida 1

möjlig, men helt visst endast på den grundval vi ofvan antydt. Men vi våga ingalunda säga, huru länge denna utväg står öppen. Det är nemligen tydligt, att tanken på, om ej full: ständig afväpning, dock betydlig reduktion i vårt militärväsen, vinner alltmer insteg hos befolkningen, och denna tanke förbinder sig med en annan, som ej bör lemnas alldeles obeaktad, nemligen att det är armerna, som vålla krigen. Folken, heter det, hafva sjelfva intet obytt med hvarandra; de älska freden och det fredliga arbetet, men furstarne och de höge herrarne vilja ej tillåta dem att följa denna böjelse. . Den europeiska demokratien sträfvar uppendagligen till folkens förbrödring, och hvad som nujär mera en instinktlik känsla, kar snart blifva. en medveten öfvertygelse. Att svenska allmogen ej är främmande för denna känsla, har den uppmärksamme betraktaren redan iakttagit. Det är således ej säkort, att hvad som kan göras i dag kan äfven göras i morgon. Månge af våre ledande män hafva mycket att försona. De hafva på sitt samvete att hafva velat bringa vårt land i krig, och för att denna stora synd skall varda dem förlåten, böra de nu handla med stor hofsamhet. Att söka forcera det Abelinska förslaget tjenar till platt intet, utan skall blott vålla en brytning, som bär undvikas. — Bäst vore således att låtsas om ingenting, utan låta oförutsedda omständigheter komma emellan och låta riksdagen sammanträda i vanlig ordning. Nu blir urtima riksdagens sammankallande blott en ambitionssak och för en sådan bör man ej sätta högre intressen på spel. Det kan nemligen lätt inträffa, att landets representanter betrakta det onödPra och besvärliga sammanträdandet, såsom en handling, hvarmed regerin gen mindre afsett landets behof och välfärd, än sitt cget rätthafveri.