Dagens Nyheter – 15 juli 1871, sida 1

farter fallna förslaget än vid den förra riksdagen? Det är näppeligen möjligt. Man bevittnar nemligen i dessa dagar folkmöten från Skåne till Dalarne, hvari allmogen uttalar sin mening i öfverensstämmelse med andra kammarens majoritet, och ombuden återvända alltså styrkta och stadfästade i sitt motstånd mot förslaget. Resultatet blir — vi äro derom fullt förvis sade — ett bleklagdt nej, och för detta votum måste regeringen böja sig. Folkviljan i vårt land, när hon uttalats af Sveriges allmoge, har alltid bjudit aktning, och ingen regering har kunnat bjuda henne spetsen, ens under sjelfrådighetens dagar. Man har alltid kunnat uträtta rätt mycket md: denna allmoge genom goda ord, men sällan: något med pock eller maktspråk. Vill man nu närmare utröna tänkesättet genom utskrifningen af nya val, så må det experimentet göras, men visst är, att ingenting dermed viunes, utan tvärtom. Man må beklaga förhållandet, om. man dertill finner skäl, men man bör ej vara blind för sakernas verkliga läge. , Skall då, frågar någon, regeringen ingenting göra för betryggande af vårt lands sjeltständighet? Skall det bero på en massa okunniga och sjelfviska bönder, om Sverige skall kunna försvara sig eller ej? Ja, det beror verkligen på dessa bönder, i hvilkas händer fosterlandets värn ofta legat och hvilka vi just hafva att tacka för, att vårt land nu är fritt och aktadt. Och dessa bönder skola helt visst icke förneka sina gamla traditioner, derest det gäller; men de tro ej på en sådan fara, och de tycka sig hafva offra nog åt svepskalen och — skenet. Men regeringen behöfver ej derför vara overksam. Det finnes verkligen en hel hop att uträtta äfven med förhandenvarande tillgångar, och det torde vara skäl att hon först. visade sig kunna göra ett godt och förnuftigt bruk af dem. Den närmaste utvägen är att väl ordna de krafter vi redan ega. Och dessa äro icke obetydliga. Så hafva vi, utom den stående armån, som är i sanniovg en tung börda för landet, fem åldersklasser beväring, omfattande en styrka af omkring 100,000 man; AT duva sednare kan mycket göras, derest krigsstyrelsen förstår sin sak. Först bör man upphäfva friköpningen och legningen,. hvaremot helt visst intet motstånd skall göras, derest nationen erhåller garanti för, att dess värnepligtige ungdom icke föres utom landet af en regent, som älskar spela en roll såsom allierad med någon af de kontinentala makterna vid en möjligen åter inbrytande konflikt. Sedan denna undantagsförmån för de bemedlade klasserna blifvit upphäfd, har man tillfälle att af dessa klassers söner bilda befäl för beväringen, hvilken sålunda kan lätt organiseras till en ganska aktningsvärd landstorm, äfven 2ned den nuvarande inskränkta öfningstiden. Hvad man således måste först öfvergifva är tanken på beväringens enrollering i den stående armån, hvilket är det stora misstaget, ur såväl borgerlig som militärisk synpunkt. Detta allt, under förutsättning af hela den nuvarande stående armåens bibehållande. Vill man åter låta denna småningom utbytas mot en värnepligtig armå, så låter detta sig måhända ännu göra, ehuru Vi ingalunda äro sikre derpå. Det gynnsamma ögonblicket dertill har ej blifvit begagnadt, och fruktan för den allmänna värnepligtens utsträckning synes nu hafva vunnit större insteg hos allmogen, än för blott kort tid sedan, Denna sinnesstämning, som måste beaktas, kan endast på öfvertygelsens väg förändras. Men härom vill ju regeringen ej höra talas. Hon håller ju fortfarande på den stående armån, och då må-to hon rätta sitt handlings; sitt derefter, i Som sagdt är, en kompromiss torde vara