halkan för första gången hos Roslins. Men huru förändrad var icke Zimmerthal nu! Ansigtet hade antagit en blåaktig färg, ögonen voro tillslutna, bröstet häfde sig och sjönk åter med en hes rossling. Det var uppenbart att han icke hade lång stund qvar att lefva. Uffe betraktade honom med djupt medlidande. Det var nästan som om den sårade märkt hans närvaro, han uppslog ögonen och såg på Uffe med ett sällsumt uttryck, en blandning af trots och ångest. — Stackars, stackars vän! utbrast Uffe. Den milda, hjertliga ton, hvari Uffe yttrade detta, gjorde Zimmerthal godt, han famlade med handen öfver sänpgtäcket, som om han sökte efter något. Uffe räckte honom sin hand, Zimmerthal fattade och tryckte den, i det han — likväl nästan omärkligt — nickade med hufvudet. Uffe förstod att han ville säga något och lutade sig ned öfver honom, dervid läggande örat intill hans mun. Zimmerthal ansträngde sig häftigt för avt kunna tala, men han förmådde endast framhviska ett knappt hörbart I — — — — Tnez! sade Uffe, som gissade hans tanke. Zimmerthal nickade. — Inez är nu hos Gud, och pi skall snart råka henne, sade Uffe. Ett moln öfverfor Zimmerthals panna; det var tydligt att han hade något på hjertat, som han ville ha sagt, men icke kunde få fram; Uffe teg en stund, derpå läste han med