het mot hvar man förnekade sig Stärit Blan Kuspunkterna, I hennes karaktot Voro den full omlisaste frånvaro af all slags nnytt samt en ända till det otroliza sränsande gist Irihet, ofta vida utöfver hennes tillgångar. OcI dock räckte det för henno till döddagar, så att hva och: en på skillingen får sitt. . En annan ljuspunkt, mest gagnande för henn sjelf, var hennes förmåga att göra sig förtrolig med döden. Hon, denna glada, ständigt sträfsam ma KR talade beständigt om döden, hur full komligt beredd hon var på dess ankomst förr elle sonare samt hur gladt Non gick att möta den Att detta ej var ett blott talesätt bovisades bäst a hennes fullkomliga resignation på dödsbädden oci iennes glada försäkran, att hon hade intet, som höll henne qvar vid jordlifvet. Fru Håkanssons helsa var merendels lika god sön hennes lynne; och dock hade hon i många år dra gits med en lokal åkomma, som slutligen blef hen nes död. Då hon deraf plötsligon insjuknade på torsdagsaftonon, förutsade hon lugnt, men bestämdt att hon skulle dö. Ändock mötsatte hon. sig inga luoda den operation läkaren fann sig föranlåten att verkställa för att rädda henne från att dö en martyrdöd. Olyckan ville dock att hon ej kunde söfvas; ty i anseende till den ofantliga fettbildningen kring hjortat kunde kloroform ej användas. Ingen fruktan röjdes dock hos patienten, intet klagoljud kom öfver hennes läppar under operationen, som varade öfver en half timma och som lyckados öfvermåttan väl. Den sinnesstyrka hon ådagalade slog de trenno läkarno med förvåning: en så stark qvinna hado de aldrig sett. , Det var på torsdagen hon sjuknads; operationen skedde på lördagsmorgon kl. 4. Allas mptomer vore under den dagen glädjande och lofvade ett snart tillfrisknande, men på aftonen blef 2et sämre och natten till söndagen var svår. Det var fettbild. ningen kring hjertat som småningom qväfde henne, derför att den kolossala figuren nödgades ligga stilla och på rygg, för att såret ej måtte rubbas. Ända in i sista ögonblicket hado hon sans och det humoristiska lynnet öfvergaf henne icke ens . En efter annan af hennes talrika omgifnin fick inträda, för att taga afsked af honne och ti dem hon icke såg bad hon helsa. Vid tillfrågan om hon ville gå bort svarade hon med cen ljusning öfver hela ansigtet: sAck, ja, ja, så gerna. Jag har länge sedan beredt allt för min hädanfärd och en hvar får ordentligen sitt.s ! Sent på aftonen gaf man henno morfin och hon utandades under sömnen sin sista pust, kl. half 1 På natten, 63 år gammal. ; Uttrycket, att fon för den lilla staden var on polare och i viss mån en sammanhållningelänk, örklaras på så sätt, att hon, dels genom sin verksamhet, dels genom sin gästfrihet och exempellösa hjelpsamhet, städse var tillreds åt alla med råd och dåd, med tjenster i smått och stort, med välVilja och vänskap. Många fattiga, som hon hjeolpte, begråta henne, så äfven de många, som hon 8yssolsatte, som hon handlade af, som hon gagnade genom sin verksamhets stora drifbjul. Ungdomen skmlade hon omkring sig och såg den gerna roa ig. Alla hade de liksom ett hom hos moster Carin, särdeles de, som stodo ensamma i verlden lor åtminstone voro främmande i staden. För ue dessa blir hennes bortgång en oersättlig rlust. Många och stora bekymmer hade hon, men klasade a drig. utan visade ständigt samma flädtiga nlete. Hvarför,, sade hon, skullo jag besvära Indra med, mina sorger. Frid och välsignölse öfver hennes stoft!