Dagens Nyheter – 12 juli 1871, sida 2

De lockade hästen, som nalkades dem, i det han oroligt kastade hufvudet upp och ned. — Stackars djur, det är såradt, sade Uffe; ge, huru blodet rinner ur munnen. Hoah, hoah, min gosse! Hästen kom helt nära intill dem, men skygg och skrämd som han var, ville -han genast springa bort igen. Björn fattade honom emellertid raskt i tygeln. — Se så, stå nu! ropade han; hvar har du gjort af din herre? Hästen drog sig tillbaka, och det var endast med den största möda Björn förmådde hålla honom. — Himmel! sadeln är blodig, utbrast Uffe; ack, så har då hans aning gått i fullbordan! — Låtom oss gå ut och leta efter honom, kanske är han bara sårad, men ännu icke funnen af ambulans-betjeningen, sade Björn. Do hado icke gått långt, förrän de mötte ett par soldater, som ropade till dem: — Man påstår att inne på den här åkern ligger en hög tysk officer, som är skjuten. — Må vi skynda oss dit, sade Uffe, som genast anade det värsta. De gingo in på rågåkern, sköto axen, som slogo mot dem, åt sidan: der låg Olaf Rye blek och blodig. CHan kunde icke vika, Blott falla kunde han —4 utropade Örnhufvud. Björn och Uffe sade intet, de bådo en stilla