Dagens Nyheter – 12 juli 1871, sida 1

-—Ul bön öfver hjeltens lik. Sedan tillkallade de hjelp, för att få den döda kroppen buren till fästningen. Uffes segerglädje hade blifvit förbittrad genom en svår sorg. Han HKådo fattat en innerlig tillgifvenhet för Olaf Rye, och han beundrade hans stora fältherre-talanger. Hans hopp om att få följa denno ädlo härförare nedåt genom Slesvig, likasom han följt honom uppåt genom Jutland, skulle alltså icke varda uppfyldt. Det var en dyrköpt seger, dunskårnoe hade vunrit! På eftermiddagen besökte Uffe lasarettet. Många af hans soldater lågo der, ty hans bataljon hado varit med i den värsta olden; Uffö ville se om dem och trösta dem en smula. Åtskilliga voro svårt sårade och hådd icke många timmar qvar att lefva. Dock hörde man inga höga klagorop, endast suckar och en sakta jemmer. Uffe talado med ett par af dem, sade dem några vänliga ord, de nickade åt Honom, det var tydligt att det gjordö döm godt, de tryckte hjertligt hans hand till afsked. — När vi träffa general Rye, skola vi helsa henom från er, ty han höll så mycket af er, såde de till Uffe. : Flera lågo försänkta i vilda feberfantasier; de drömde att de ännu voro midt i batåljen: De ropade och skreko: — Hugg ned den det med pickelhufvan — jaså, hvad grinar du åt, din ynkrygg? Här har du min bajonett i magen på dig, så att