Dagens Nyheter – 10 juli 1871, sida 1

sommaraftonens ro. Den långa raden af båtar hade i all tysthet smugit sig öfver från Strib till Fredericia; nu lomnade den sista strunden, i den befunno sig general Rye, Uffo och flera af kårens officerare. Båten ilade lätt öfver de små böljorna, fullmånen uppgick glödande och afspeglade sig i vattnet. Uffe stod tankfull och stirrade på eldklotet; vid hans sida sågs general Rye. — Se, hur blodröd månen är, sade Rye, den bebådar mord och förfärlig undergång. Hvem vet hvad som skall hända oss denna natt! En stund derefter återtog han med låg röst: — Lycklig den man som i morgon afton åter ser månen höja sig öfver de lekande vågorna! — Och den som icke ser honom, är väl också lycklig, svarade Uffe; ty han har gått till sin herre och frilsare. — Det var ett ord, just ett sådant som jag kände behof af att höra, yttrade Rye och tryckte Uffes hand. Ni är ung och har ingen att sörja för, jag deremot — — — Han tystnade för ett ögonblick, men fortfor derefter: — Det är förunderligt, för ett par dagar sedan jublade jag som en stridslysten yngling, då jag mottog generalens order att begifva mig hit, och nu jemrar jag mig som en gammal käring. Jag känner mig mycket nedstämd. :