Men kronan sattes på det hela, då kåren kom till Aarhuus. Ty här ställde officerarne till bal i Riis-skogen, ordonnanserne höllo med hästarne vid skogsbrynet, båtar lågo nere vid stranden, för att alla skulle kunna komma undan, för den händelse att fienden anföll. De röda lyktorna skeno mellan bokträden, fiolerna surrade och Örnhufvud svängde om med damerna; på morgonen hade hans hand hårdt omfattat sabelfästet och pistolerna, om aftonen tryckte den flickornas små fina händer — det är förtjusandeX, sade Örnhufyud. Men Uffe tyckte icke att det var förtjusande. Fosterlandets nöd syntes honom vara af en alltför allvarsam beskaffenhet, för att han skulle kunna muntra sig i glada sumqväm. Trots all ådagalagd förslagenhet och omtanka, trots all sjelfuppoffring och tapperhet, kunde det icke nekas att danskarne gingo tillbaka, ständigt tillbaka. Danska hären var inspärrad dels på Als, dels i Fredericia, och derifrån hördes intet nytt. Den enda rörliga armåbafdelningen var Ryes kär, och denna gick tillbaka. Uffe kände sina lungor sammanpressas, han längtade efter att en gång få andas riktigt fritt, han längtade efter den stund, då han åter skulle få höra framåt! kommenderas. I slutet af juni stod Ryes kår norr om Aarhuns, och der beredde man sig till att öfyergå Liimfjärden samt taga sin tillflykt till Vendsyssel.