England och Frankrike. Cobden-klubben, hvars ändamål är att verka för spridningen af den store Cobdens principer, höll för något mera än en vecka sedan sin vanliga årsfest i Greenwich. Omkring 250 personer voro dervid närvarande, bland hvilka flertalet utgjordes af framstående engelska statsmän och parlamentsledamöter samt utmärktare, särskildt inbjudna medlemmar af andra nationer. Lord Granville, Englands utrikesminister, hvilken fungerade såsom ordförande, föreslog den första skålen för Cobden-klubbens framgång, och det är ur hans dervid hållna, högst intressanta och beaktansvärda föredrag vi utbrutit några partier, som nu i öfversättning meddelas. Utrikesministern talar här dels om fransk-tyska kriget och den politik England derunder fört, dels vidare om det i följd af kriget befarade upphäfvandet af fransk-engelska handelstraktaten. Han yttrade, bland aunat: Jag känner mig lycklig öfyer att kunna gäga, att vi enligt min åsigt dragit stor fördel af Cobdens och andres bemödanden att vädja till vårt sunda förnuft, på det att vi måtte betänka, hvad vår pligt är under så dana stora tilldragelser som krig. (Hör! Hör!) Om den åsigten äro alla ense, att kriget icke allenast är en stor olycka, utan ett stort brott. (Hör! Hör!) Jeg tror, att vi under de senaste sorgliga månaderna sågo dessa båda känslor täfla med hvarandra. Jag talar inte nu om Cobden-klubben eller dem, som hylla densammas principer, utan jag tror, att det i hela Eogland knappast fanns någon, som icko djupt beklagade uppkomsten af detta krig och som icke önskade, att det måtte förekommas. (Hör! Hör!) Somliga sympatiserade med den ena parten, andra med den andra. Somliga intresserade sig för Tyskland, som utförde sin stora bestämmelse och förenade sig till ett helt; andre kände sig genom allehanda band dragna till Frankrike, och jag måste bekänna, att detta var fallet med mig. Men den allmännast rådande känslan bland engelsmännen var, att hennes majestäts regering borde iakttaga en sträng och ärlig neutralitet. Jag har icke kunnat märks — medlem af regeringen som jag är och tillhörande utrikesdepartementet, är det kanske förmätet af mig att sägå så — men icko ens efter de öfverraskande händelser, som följde så hastigt på hvarandra, har jag kuonat märka, att h. mits regering med en enda bokstaf afvikit från dennoggranhet och ärlighet i neutralitetens upprätthållande, som hon trodde det vara nationens vilja att hon här iakttog. (Bravorop.) Och dock uppstod ibland, då vi läste beskritvingarne öfver dessa underbara tilldragelser och då vi hördo alla möjliga slags berättelser om militärisk tapperhet och militära olyckor, en viss orolig, obestämd känsla af att vi borde söra någonting, ehuru vi icko hade klart för os8 hvad vi egentligen bord2 göra. Kyrkans dignitärer skrefvo sina berättelser för skolbarnen (skratt), som såldes icke i tioeller hundra-, utan i tiotusental och hvilka, hur roande de än må vara, tyckas mig innehålla endast en moral, den att det var vanhedrande och nedsättande för detta land att i fred och ro sköta sin handel och sin Industri, under det att två andra nationer höilo på att bekriga hvarandra och under det att den ena, såsom alltid måste vara fallet, var mindre ycklig än den andra. (Bravorop och skratt.) Jag får till och med lof att säga, att man i pågra tal och skrifter tycktes vilja uttrycka den åsigten, att kriget i och för sig var nåsot så önskvärdt, att det nästan var en brist på insigt och omsigt hos h. m:ts regering att bon icke lyckades indraga oss i ett krig (skratt och bravorop), som efter min tanke icke skulle ha varit af någon nytta hvarken för den ena eller andra parten, men som objelpligen skulle 1 störtat hela Europa i samma förfärliga