Med major Amstrups tillfrisknande gick det särdeles långsamt, och Uffe saknade mycket hans friska, tillitsfulla humör, som alltid lät gubben hoppas en god utgång, huru mörkt det än såg ut för ögonblicket. Då och då sammanträffade Uffe med Zimmerthal, men hvarje sådant möte uppref endast gamla sår. Synnerligen kärkommen för Uffe var derför den order, som hans bataljon fick i början af maj att sjöledes begifva sig till Horsens, der den skulle sluta sig till Olaf Ryes kår, hvilken hade att försvara Jutland mot den inträngande fienden. Här var utsigt till ett verksamt, på bragdor rikt krigarlif, ty intet Als-sund skilde de stridande parterna från hvarandra. Uffo kände Olaf Rye från slagen vid Slesvig och Dybböl; han visste att det var en anförare, som man med nöje kunde följa. Men äfven Rye kände Uffe från slagen vid Slesvig och Dybböl och hade varit närvarande, då Uffe blef presenterad för kung Fredrik; han helsade honom derför hjertligt välkommen. Snart blef bekantskapen dem cmellan ännu närmare. Under de första veckorna efter Uffes ankomst uppehöll sig nemligen Rycs kår i Skanderborg-trakten. Det var just här Uffe hade Vlibragt större delen af vintern, här hade han ofta företagit långa vandringar tillsammans med major Amstrup och talat med denne om huru man i denna trakt såväl vid försvar som