Sista fältbrefvet från lerna. (Från Dagens Nyheters korrespondent.) Måndagen den 3 juli gick in med regn; marken var betäckt af en syndaflod, ur hvilken Brandalsunds skans höjde sig som en ark; gardena i sin skogsbacke hade ej mycket mer än näsan öfver vattnet när de lågo i tälten. Denna dag skulle afgöra Stockholms öde. Fienden och hans flotta ämnade pröfva sina krafter mot den försvarande styrkans; den sednaro var underlägsen till sjös, men lyckligtvis mycket öfverlägsen till lands. Den hade att uppställa 4 bataljoner infanteri, 1 skarpskyttekompani, 3 sqvadroner och 4 fältpjeser (utom bestyckningen å skansen) mot de angripandes 2 bataljoner, 1 sqvadron och ett halfbatteri. Den hade att passera vägar, der den beströks i fanken eller togs i fronten af en artillerield, undan hvilken blott hälften borde kunna nå fram till den befästade höjdens fot. Jjemnheten afhjelptes af en högre hand på ett i Sveriges krigshistoria oerhördt sätt: en halfbataljon af uplänningarne gick öfver till fienden! Dessa förrädare, hvilkas arkebusering ännu återstår, bistodo angriparne att sätta sig i besittning af ingången till Brandalsund. Sedan låta desse ej vidare hindra sig förrän på sluttningen af den kulle, som skansen kröner. I skansen stod en bataljon trogna upplänningar, nedanför — på de anstormande Svea-gardisternas flanker — stodo sörmlänningar; kanonerna dånade, gevären smattrade, lifvande kommandorop ljödo, gardisterna pustade och sträfvade, de skydde hvarken vatten eller lera — men fåfängt; de kunde ej falla, men vika kunde de. Andra gardet stod beredt att skydda reträtten ; denna måtte ha kostat fienden oerhörda förluster vid de försvarandes bajonettanfall, som utfördes under stridsrop, erinrande om deras stamfäders, de vilda germanernas. Under samma tid hade den fiendtliga flottan förnyat sitt angrepp; men beskjuten af kanonerna på skansen och 1 Getryggsbatterierna samt från der förlagda upplänningar och landsatta matroser måste den afstå från sitt onda uppsåt, då den såg anfallsrörelsen till lands misslyckas. Klockan 10 på morgonen ljöd stilleståndssignalen. . Vi svenskar hade fullständigt afslagit anfallet; för fienden hade blifvit klart, att honom ej återstod annat än en brådskande reträtt; och i detsamma sprang solen fram ur molnen och gaf en gyllene belysning åt segertaflan. Det var så lång tid sedan man hade sett den glädjebringande Phoebus, men länge skall det ock dröja förrän Södermanlands rotesoldater och de trogne bland Uplands regemente skola glömma Brandalssundssolens helsning till deras segrande fanor. Icke visste Svca gardes manskap, när det löpte till storm, för hvilka faror det var utsatt. I krig är allting tillåtet; der är det hederligt att ställa försåt för medmenniskor; och ju värre försåt, desto mera berömligt för upphofsmannen. HSäledes har öfversteöjtnant Klingenstjerna stor ära af de sju gropar han i backsluttvingen omkring skansen hade låtit gräfva för fienden och förse med krutlådor. Dessa gropar hade 6 till 10 fots djup; en af dem var laddad med 200 skålp. krut, 2 hvardera med 100 skålp. och 4 hvardera med 50 skålp. Från-dessa minor leddes elektriska trädar upp till skansen och medelst ctt elektriskt batteri antändes derifrån fyra utaf dem (nemligen 2 enkla och en dubbelmina), i de uppställda truppernas åsyn. Dessa trupper böra ha erfarit en icke så ringa belåtenhet vid att känna sig vara väl undan, då de sågo en grusmassa från hvarje mina kustas högt upp mot skyn och stenar derefter regna ned som hagel öfver omgifningen. I en allvarsam affär skulle de i stället sett stympade menniskokroppar, och regnet skulle ha varit af blod. Efter dessa afskedssmällar aftackade hertigen befälhafvaren trupperna, och dessa begåfvo sig under dagens lopp på väg till sina 1. ba