i en vida större skala. Mer än en gång hade den tyske generalen Prittwitz uppgjort en ut. märkt anfallsplan och gnuggade sig i händerna af förnöjelse, fullt öfvertygad om att han hade Ryc i snaran, men när han sedan drog till snaran, så — hade fågeln flugit sin kos. Mer än en gång läste man i de tyska tidningarne att Ryes kår var totalt nedgjord, man hvarken säg eller hörde den vidare, men plötsligt uppdök Ryc ånyo och visade att han och hans män både lefde och voro raska. Den som fann sig utmärkt väl af denna krigföring och lefde som i ett himmelrike, det var Örnhufvud. — Nu får jag ändå litet begrepp om huru det har varit att strida under Carl den tolfte, sade han. — Ja, men med den skillnaden att Carl den tolfte städse gick framåt, under det att vi jemt och ständigt gå tillbaka, svarade Björn. — Fram eller tillbaka, det gör mig detsumma, lustigt är detta lif. Örnhufvud lado icko i ringasto mån band på sin glädje, men der striden rasade som vildast, kunde man vara viss om att träffa honom och hans trupp, som följde honom med hurrarop. — Det är en präktig löjtnant, vi ha, sade hans soldater om honom, icke allenast tyskarne, utan äfven kulorna äro rädda för honom, det är ingen som vägar röra honom.