Dagens Nyheter – 8 juli 1871, sida 1

icke anfalla fienden på öppna fältet, ty dertill ver hans styrka för liten, och han måste med stor försigtighet undvika att bli öfvermannad eller afskuren. Men å andra sidan ålåg det honom att s.ändigt oroa fienden, förnämligast i syfte att tvinga denne att hålla sina trupper samlade och göra det omöjligt för honom att utsända ströfkårer, som kunde plundra befolkningen. Rye skulle alltså på en gång angripa fienden och undvika hvarje anfall af fienden, en mycket svår uppgift. Det erfordrades fyndighet och omtanke vid planernas uppgörande och raskhet vid deras utförande. Men hvad som i främsta rummet behöfdes, det var en utomordentlig kallblodighet, och en sådan hade Rye. Ofta retade och utmanade fienden honom, för att locka honom att lemna sin ypperliga position; Rye låtsade som om han ingenting märkte. Och åter förstod han, när han hade anfallit fienden och striden var i full gång, att då afbryta den och draga sig tillbaka, innan öfvermakten blef alltför stark för honom. Just denna för fienden så fruktansvärda kallblodighet var det som Uffe mest beundrade hos Rye. I slaget vid Dybböl hade Uffe sjelf såsom ung löjtnant i spetsen för en liten afdelning måst hålla stånd mot en öfverligsen fiende. och först dragit sig tillbaka i ögonblicket innan återvägen skulle ha blifvit för honom afskuren. Här kom det an på detsamma, skillnaden var blott att allt bedrefs