Dagens Nyheter – 7 juli 1871, sida 2

SS MEN Frampå förmiddagen mötte man fienden. Det sköts ifrigt från båda sidor, man kunde lätt märka att bägge parterna längtade efter att pröfyva sina krafter igen efter den långa hvilan. — Kom bit till mig, mina gossar, ropade major Amstrup; här hvina kulorna så trefligt. I samma ögonblick dignade han ned till marken. Uffe sprang genast fram till honom, men majoren bad honom öfvertaga befälet i hans ställe och låta honom ligga. Uffe gaf då sin uppassare, Anders, befallning att föra majoren till ambulansen, under det att han sjelf på nytt förde trupperna fram. Anders var en fredlig Fyenbo, såsom ofvanför är nämndt, och tyckte icke alls om de nöjen som den vilde krigsguden bereder. Han var derför mycket glad åt det uppdrag som blifvit honom lemnadt, emedan han derigenom fick ett ypperligt tillfälle att äfven sätta sin egen Ayrbara person i säkerhet. Han reste upp majoren, och denne kunde, stödd mot hans arm, gå ett litet stycke. Men så började krafterna svika honom, och ham sade med svag röst: — Anders, du får lägga mig ned här, ty jag känner att jag måste dö. — Åh! det var ledsamt, svarade Anders; skulle inte majoren kunna dröja med det ännu en liten stund, ty nu äro vi visst snart framme vid ambulansen. Men den stackars majoren kunde icke dröja,