ere sjelfva vid det bästa humör. De togo intryck af den nedslagenhet och det missnöje, som herrskade hos hela folket i mars 1849, hvilken månad var mycket olika mars 1848. Ingen visste riktigt, om det skulle bli krig eller fred. Det hette, att England med ifver bedref fredsunderhandlingarne, men det märktes inga andra resultater af dessa underhandlingar än att tyskarne på alla vis bröto mot de öfverenskommelser, som gjorts vid vapenstilleståndets afslutande. MHäröfver blef danska folket ännu mera förtretadt och förbittradt, och då de lifliga köpenhamnarne icke hade annat att roa sig med, började de kritisera armån och det sätt hvarpå kriget blifvit fördt under nästföregående sommar. Denna kritik blef naturligtvis icke af någon särdeles uppmuntrande beskaffenhet och uträttade ingenting nyttigt, den tjenade endast till att reta soldaterna och ytterligare förbittra stämningen hos armån. Den enda verkliga hugnad, man hade, var att se huru den 21 mars alltmera nalkades, ty då var det ju slut med vapenstilleståndet, och kung Fredrik hade lofvat nordslesvigarne att de den 27 mars skulle få se honom vid Konge-ån i spetsen för sin här. Dagarne gå långsamt när man räknar dem, men de stå dock icke stilla. Nu hade man blott fem dagar, nu fyra — tre — två — — då kom plötsligt underrättelse om att på grund af Englands enträgna yrkande vapenstilleståndet blifvit förlängdt och först efter ytter