— 200 — allt lägges nu ned, för att hvila i den kalla, mörka grafven. Visserligen hade jag redan förut sagt farväl åt allt detta, visserligen hade jag sagt mig sjelf många gånger att, huru det än gick, min kunde hon dock aldrig bli, mellan 088 fick det nu vara slut. Men det menskliga hjertat är ett förunderligt ting: i mitt innersta låg dock gömdt ett hopp om en kommande gyllene tid, ett hopp, som jag aldrig vågat uttala för någon menniska, ja, som jag icke ens vågat xttala för mig sjelf. Ty jag måste ju säga mig sjelf att det var vanvett och orätt och synd, men likväl — detta hopp kuude jag ej upprycka med roten ur mitt hjerta. Egentligen vissve jag alldeles icke att det fanns der, jag har ofta trott att hela denna historia var både gömd och glömd, men nu har på en gång hoppet brutit fram med oemotståndlig makt, för att i nästa ögonblick totalt tillintetgöras. Alltsammans framställer sig plötsligt för mitt minne, och jag ser det så tydligt som hade det skett i går. Jag ser henne, sådan jag såg henne första gången, majestätisk som en drottning och dock mild och lekande som ett barn, och jag tänker på allt hvad jag har talat med henne och skrattat med henne och hoppats med henne och jublat med henne — — och nu lägges alltsammans till hvila i den kalla, mörka grafven, Så komma ångern och sjelfförebråelser, de invecklar och snärja mig, så att jag hvarken