vet huru jag skall komma ut eller in. Jag infann mig icke vid frieriet, jag öfverlemnade henne åt henne sjelf, i hennes nöd, i hennes strid hade jag icke, ett enda ord till hennes vägledning, till hunnes hjelp! Var det rätt handladt? Borde Jug icke ha trädt oförskräckt fram och kostat alla betänkligheter öfverända, borde jag; ej ha afhuggit de gordiska knutar, med hvilka hon fjettrat sig sjelf? Det behöfdes blott ett enda frimodigt, manligt, varmt kärleksoövd af mig, och alla band och hinder skulle ha störtats till jorden som Jerichos murar för basunernas ljud. Men jag talade intet, jag gick mina egna vägar, icke ott ord hörde hon från mig — var det rätt? Det var icke blott min lycka, jag hade i min hand, det var också hennes lycka, men jag släppte den, som en maårmorkula föll den till marken och rullar nu ned i den kalla, mörka grafven — var det rätt? Men så höja sig åter andra röster och säga: ja, det var rätt! Du kunde icke handla avnorlunda mot henne. Hon hade sjelf svarat utan allt tvång, hon Hade sagt nej af egen fri vilja, och då vär hon ju också pligtig att stå vid sitt ord. Ingen hederlig man bör väl lockå en qvinna att frångå ett beslut som hon at fri vilja fattat. Men var det af fri vilja hon svarade nej? Ingen tvang henne, det vet jag väl, men hon var ung och oerfaren, hon hade ej pröfva lifvet, och dock stod ingen vid hennes sid