af samma order; den trängde framåt; general Björnstjerna lät sitt kavalleri rycka an mot andra gardets begge flyglar; och den bataljon upplänningar som hållit landsvägen besatt, med kedjor uppåt skogen på Farstapositionens högra fygel, auryckte för att taga andra gardet i ryggen. Det var ett spännande ögonblick. I följd af det från högste befälhafvaren kommenderade uppehållet skulle Svea garde, som utgjorde andra linien, ej ha hunnit fram till understöd. Vårt andra garde skulle ha blifvit upprifvet, förstördt, helst kåren A. (fienden) var mycket underlägsen i kavalleri och artilleri Men nu hejda sig äfven upplänningarne och hästgardet i sitt anlopp; de ha fått sin order, äfven de. Affären aflöper lyckligt, utom för en hästga dist (en hornist, tror jag), hvars häst stupade omkull med honom när sqvadronen red öfver dike efter dike och som, med foten fast i. stigbygeln, släpade med öfver teg efter teg, dock utan att blifva allvarsammare skadad, tack vare lerans löshet. Fienden ansågs ha misslyckats i sitt försök att framtränga längre och förblef i den intagna positionen uti skogsbacken bortom Farsta. Derifrån utsände den hela dagen starka patruller för att oroa försvararne och taga reda på deras ställning. Under lördagsnatten började ett starkt regn som fortfor till söndagseftermiddagen, åter begynte på söndagsnatten och fortfor till kl. 7 på måndagsmorgonen. Ehuru regnet ingen gång var på långt när så starkt som jag hör att det tidtals varit i Stockholm, hade det likväl mer än tillräcklig kraft till att för den återstående tiden göra filtlifvet obehagligt. Ingen sång ljöd, ingen musik hördes, åtminstone i gardesafdelningens läger; att koka, äta och vid de ständiga eldarne torka sina genomyvåta kläder var karlarnes enda sysselsättning mellan vaktgöringen och patrulleringarne. Tidigt på morgonen kommo skarpskyttarne genomblöta från Stockholm. De landade vid Håknäs brygga och deltogo efter ett par timmar i den starka rekognosceringsaffären mot den försvarande styrkans: position. Försvararne hade försvunnit från Farsta. Man hade rekognoscerat deras ställning med: blänkare och patruller, men nu ville man förmå dem att utveckla hela sin styrka. Man framryckte med skarpskyttarne på högra flygeln och Svea garde på den venstra. Bortom Farsta rinner en nu af regnet starkt uppsvälld å genom. en djup ravin tvärsöfver landsvägen, Här mötte skarpskyttarne motstånd af norska gardeskompaniet och en fördelning af upplänningarne samt måste vika. (Efter någon rast vid Farsta återvände de till Stockholm. Man hade i sörmlänningarnes läger beredt sig på nöjet att få fraternisera med dem, men blef besviken i sina förhoppningar.) Svea gardet och en afdelning af andra gardet mötte vid Berga egendom en så öfverlägsen styrka att äfven de måste vika och återgå till sin förra position. Härmed slutades den dagens rörelser till lands. På aftonen vid pass kl. 5 företog den fentliga fottan ett angrepp mot Braridalsund. Rangerade på linie, besköto de sex kanonångsluparne såväl Brandalsunds skans som de nedanför densamma ankrade pansarbåtarne Garmer och Sköld samt kanonångslupen Svensksund. Pansarbåtarnes 9-tumskanoner med 36 skålpunds krutladdning talade sitt väldiga språk, interfolieradt med mindre starka interjektioner från Svensksund och från de på Skansen uppförda 4 fäl canonerna. Minor voro utlagda för att indra den fientliga flottans framträngande och mot kl. 6 såg man en verklig mina j springa utanför Jerna-udde, kastande en Väldig vattenmäassa högt upp i luften. Flottan avancerade ändock till cirka 4,000 alnars distans, men nu måtte den ha funnit elden för het, ty den stäfvade inåt Farstaviken, förmodligen för att der vara skyddad mot Garmers och Skölds eld, medan den sjelf skulle kunna beskjuta Skansen och