Dagens Nyheter – 3 juli 1871, sida 2

RR i samma riktning, han måste älska äfven fäderneslandet. Likasom när man vandrat i den tjocka, grå dimman och måst känna sig för med händerna för att finna vägen, men plötsligt skingras dimman och man ser alla de väl kända föremålen, och man behöfver icke längre famla med händerna, så gick det nu öfversten. Dimman försvann och han såg de stora lysande namnen tindra emot honom såsom klara evighetsstjernor, och han såg äfven nutidens kamp och strid, dess tapperhet, mod, sjelfuppoffring för fosterlandets skull, ja, det var som hade öfversten fått sina ögon smorda med: en trollsalfya, så klarsynt hade han i en hast blifvit. Men inom allt större och större områden tvangs öfverste Hjelm att förändra sitt hittills varande åskådningssätt. I vredesmod hade han vändt sig bort från lifvet och dess uppgift, sägande: Här är intet mera att hoppas, här är inte mera att önska. Nu märkte han att han ännu hade mycket att hoppas för sin egen person, mycket att hoppas för land och rike. Han hade ju sett detta lilla folk draga uti härnad mot det stora folket; detta lilla folk, som öfversten alltid kallat för obildadt, okunnigt och odugligt, hade vågat mäta sina krafter med det stora folket, sem öfversten alitid kallat för verldens förnämsta kulturfolk, och dock hade det stora folket, som, enligt öfverstens mening, hade i intellektuelt och fysiskt hänseende alla företräden på