Dagens Nyheter – 3 juli 1871, sida 1

SM TRE sin sida, icko kunnat öfvervinna det lilla folket; ännu var striden oafgjord, ingen kunde förutsäga hvilkendera parten skulle komma att gå segrande derur. Alltså måste öfversten medgifva att han misstagit sig och storligen misstagit sig både i sitt omdöme om det lilla folket och om det stora folket. Ännu en frontförändring måste öfversten göra och det blef den största af dem alla. Huru ofta hade han icke klandrat lifvets herre, bittert klagat öfver den tunga lott som denne beskärt menniskornas barn, öfver de onda och mödosamma dagarne, hvarunder träldomen lönas med ny träldom och mödan med ny möda, och nu deremot — — ja, när öfversten tänkte härpå, då kände han att han kommit ut på det vida hafvet under stark sjögång, och att han slungades från fördäck till akterdäck och från akterdäck till fördäck, från afgrunden mot himmelen och från himmelen mot afgrunden, det fanns ingen. stödjepunkt och intet fotfäste, himmel och jord och haf uppgingo i ett, allt gick omkring för honom —. och ham höll händerna för sitt ansigte och suckade: — Gud vare mig syndare nådig!