Dagens Nyheter – 30 juni 1871, sida 2

Stockholms stadsfullmäktige och bergslagsbanan. I går afton förekom hos stadsfullmäktige den mycket omskrifna frågan huruvida Stockholms stad skall ikläda sig räntegaranti å 5,000,000 rdr, utgörande omkring ?s af den beräknade anläggningskostnaden för Thureberg—Sevalla-banan, som på senaste tiden för korthetens skull blifvit kallad Bergslagsbsnan, Såsom vi förut meddelat, hafva både drätselnämnden och stadsfullmäktiges beredningsutskott tillstyrkt att Stockholms stad måtte under noga bestämda vilkor meddela en sådan garanti. Endast två beredningsutskottets ledamöter, hrr Skogman och Wallenberg, voro af stridig mening med utskottet; enär den förre ville att hufvudstaden skulle ingå som delegare i företaget genom att teckna aktier till ett belopp af 1,500,000 rär, hvaremot den senare uttalat den åsigt, att Stockholms kommun borde afhålla sig från allt deltagande i denna jernvägsanläggning, för hvilken åsigt han anfört en betänkandet åtföljande motivering. Vi lemna här en kort redogörelse för stadsfullmäktiges behandling af denna fråga. Vid uppropet, innan ärendet företogs till behandliog, befunnos 80 af stadsfullmäktige vara närvarande, Hr Sjöberg begärde genast ordet och yrkade att ärendets afgörande skulle uppskjutas till första helgfria dag i oktober månad, ty, såsom han sade, frågans stora vigt står i alldeles omvändt förhållande till den korta tid, fullmäktige haft att derom bilda sig en öfvertygelse. Med anledning häraf uppkom en öfverläggning, huruvida uppskofvet borde beviljas eller ej, med det resultat att genom votering blef beslutadt med 65 röster mot 18 att ärendet nu skulle föredragas och afgöras. Sedan man härefter tvistat en stund angående föredragningssättet, begynte ändtli diskussionen om sjelfva frågan... Denna Ts kussion blef mycket långvarig — kl. var 1 på natten då beslutet fattades, och det skulle derför bli alltför vidlyftigt att här redogöra för hvad hvarje talare särskildt yttrade. inskränka oss i stället till att angifva de MM stepunkter, kring hvilka diskussionen hufvudsakligen rörde sig, och uppräkna de talare som yttrade sig såväl för som emot räntegarantien. Första betänkligheten som framställdes var den, huruvida det kunde anses ligga inom stadsfullmäktiges befogenhet att på ett eller annat sätt understödja bananläggningen, såsom varande ett industrielt företag, det der många icke ville medgifva vara en för kommunens medlemmar gemensam och allmänt gagnelig avgelägenhet. Denna betänklighet torde emellertid hos de flesta ha blifvit häfd genom anförandet af flera exempel på att k. m:t stadfästat liknande beslut af andra kommuners styrelser; och att således en praxis utvecklat sig, som visserligen hr Carlen på ett särdeles upplysande sätt visåde icke öfverensstämma med de nya kommunallagårnes anda och mening, men som dock torde icke utan skäl kunna antagas komma att följas äfven hädanefter. Hade kommunalförfattningarne från början varit likställda med civillagar, såsom de nu äro, skulle säkerligen regeringen icke ha tolkat dem på detta sätt, menade hr Carlån. I fråga om sjelfva formen för understödet, uttryckte flera talare sitt ogillande deraf att detta skulle gifvas i form af borgen. Något egentligt skäl för denna motvilja möt ett sådant understödssätt anfördes dock icke. Några af förslagets motståndare förklarade bestämdt att den tilltänkta banan icke komjur att medföra sådana fördelar för hufvudstadens befolkning i allmänhet, att stadsfullmäktige, såsom denna befolknings representanter kunnda ikläda staden en så vidsträckt betalningsskyldighet. En talare gick så långt att han påstod, det egentligen inga andra än hufvudstadens jernexportörer kunna deraf få något direkt gagn. Deremot gingo de ifrigare bland banans vänner till en motsatt ytterlighet; de talade om att Stockholm förer ett tynande lif, att hela dess framtid såsom handala. och fahrilkoatad ör gatt nå anal ach att