Dagens Nyheter – 30 juni 1871, sida 1

men återvann genast fattningen; han hade under hela sommaren saknat sin syster mycket och bittert ångrat de hårda ord, han talat till henne; men öfversten var också mycket angelägen om att upprätthålla husbondens värdighet. Han väntade derför ständigt på att faster Malera skulle presentera sig som en botfärdig synderska och ämnade i sådant fall gifva henne sin förlåtelse. Faster Malena kom emellertid icke såsom någon botfärdig synderska utan precis lika styf i nacken som eljest. Ett ögonblicks eftertanke sade öfversten, att det kanske var det förnuftigaste att taga saken på detta vis. Han gick derför fram till faster Malena, räckte henne handen och sade: — God afton, syster, hur mår du? — Tack, rätt bra, och ni? — Också bra. Faster Malena satte sig i soffan och tog fram sin stickstrumpa. Fru Hjelm kunde knappt tro sina egna ögon och öron: den stora försoningen på hvilken hon grubblat så länge både natt och dag, den hade nu egt rum, och detta utan att hon egentligen visste huru det gått till. — Ha ni nyligen hört något från Uffe? frågade faster Malena. Nej, det fanns då ingen: gräns för faster Malenas lättsinne; i samma ögonblick hon blifvit försonad med sin bror, i samma ögonblick satte hon åter allt på spel igen.