Dagens Nyheter – 28 juni 1871, sida 1

Den unga flickans ord gjorde åsyftad verkan på hundarne; viftande på svansen, för att ställa sig in hos henne, och på samma gång morrande sakta åt Uffe, aflägsnade de sig och försvunno bakom boningshuset. 4 — Men hvarför har ni då en sådan mängd hundar? frågade Uffe förundrad. — Min far är jägmästare och använder dem, när han går på jagt. De bruka deremellan vara instängda; jag vet inte, huru de ha sluppit ut i dag. Är ert sår läkt nu? i — Det var blott en obetydlig kontusion, inte ens värd att tala om. — Små sår bör man icke förakta, heter det, svarade den unga fickan. OO, krig är någonting förskräckligt! i Två klara tårar blänkte i hennes milda ögon och banade sig långsamt väg utför hennes kinder. Först nu märkte Uffe att hon var klädd i djup sorgdrägt, och han förstod då att hon hade förlorat någon af sina käresta i kriget. Hennes af sorgen förmörkade ansigte väckte åter ett dunkelt minne hos Uffe, han tyckte nu, likasom då han såg henne första gången, att hon hade likhet med någon som han känt; men Uffe hade under de sednaste månaderna sett så många nya ansigten, att det var honom omöjligt att hitta på hvem denne någon var. — Ni har förlorat någon kär anhörig i kriget? sade han med låg röst. UFFE HEJELMS OCH PALLE LÖVES BEDRIFTER 86