Fornminnesmötet i Örebro. Från det i förra veckan af fornforskningens vänner hållna möte i Örebro skrifver en korrespondent till oss: Intresset för uppsökandet och vården af våra fornminnen har under de senare åren nått en glädjande utveckling; föreningar hafva för detta ändamål bildat sig i de flesta landsorter, och genom föranstaltande af den i hufvudstaden befintliga, för två år sedan tillkomna Svenska fsrnomionesföreningen ha tvenne årsmöten till befordrande af den antiqvariska forskningen hållits. Hufvudsyftemålet med dessa har utan tvifvel varit att bereda fornforskningens vänner från olika delar af landet tillfälle till personlig bekantskap och sålunda lätta det gemensamma arbetet — och det målet har, våga vi hoppas, ej heller förfelats. I andra rummet har kommit det rent vetenskapliga ändamålet. Huruvida ett fullt tillfredsställande resultat äfven i det afseendet vunnits, är en sak, i hvars bedömande vi nu ej vilja inlåta oss. Diskussionen har emellecstid företett en stor liflighet, olika meningar än i ett än i ett annat afseende hafva framträdt, andarne hafva drabbat tillsammans och tuktat hvarandra. Så har förhållandet åtminstone varit vid det piör några dagar sedan afslutade mötet i rebro. Då vi nu i afseende på Örebromötets förhandlingar gå att göra några anmärkningar, må dessa således ej uttydas såsom bevis på något ogillande trån vår sida hvarken af den id, som ligger till grund för dessa möten, eller af formen för förhandlingarne; ingen af fornforskningens vänner skall heller, hoppas vi, göra oss denna förebråelse. Såväl den officiella som den privata fornforskningen hade vid Örebromötet sina representanter. Sambandet dem emellan har hittills ej varit synnerligen starkt, om man ens kan säga att något sådant funnits; men att arbetet för ett gemensamt måili sjelfva verket ej skulle förete större enighet eller åtminstone fördragsamhet, än den som der flera gånger gaf sig tillkänna, var dock något för den opartiske åhöraren högst öfverraskande. Förebråelser från ena sidan och i ännu skarpare ordalag afgifna svar å den andra vankades vid flera än ett tilltälle. Man gick till och med derhän att mot myndigheter utslunga beskyllningen för vandalism, förglömmande att det för vården och bevarandet af våra fornlemningar ej endast erfordras god vilja, utan äfven penningar. Derförutan lärer det ej gå för sig att från förgängelsen rädda hvarken Leckö, Roma (på Gotland), Alvastra eller nås got annat af våra dyrbarare fornminnen. andra sidan torde en restauration, bestående i borttagandet af rappningen i det inre af en gammal klosterkyrka, äfven af det antiqvariska intresse som Warnhems, företagen af en person, ej tillhörande vitterhets-, historieoch antiqvitetsakademien, ej heller böra anses som någonting för konstnärssionet så förskräckligt upprörande, att missbelåtenheten dermed bör gifva sig luft i så starka ordalag som skedde i Örebro, i synnerhet då den anfallne ej har den lyckan att hvarken i ett eller annat afseende befinna sig så vapenrustad som sin motpart. Den akademiska lärdomen borde väl snarare, och detta dess grundligare den är, visa öfverseende med ickeakademici, äfven om de skulle hafva den olyckan att vara hvad man kallar avtodidakter; ty det ärliga, det samvetsgranna arbetet förtjenar aktning, äfven om arbetaren ej är annats än en medelmåtta — det borde af de stora förmågorna aldrig glömmas. . Uppställningen af öfverläggningsämnena vid Örebro-mötet ledde, såsom tyvärr ofta händer i församliogar, hvilka ej äro hvad man kallar fullt hemmastadda i den parlamentariska rutinen, till den följd, att flere af de i vetenskapligt afseende intressantaste bland dem antingen alldeles icke eller också endast obetydligt blefvo föremål för diskussion. Olämpligheten af den nu gällande förordningen rörande bevarandet af våra minnesmärken från förgångoa tider blef dock med så öfvertygande skäl ädagalagd, att en revision af densamma väl torde kunna vara att med det snaraste förvänta. Den förkastelsedom, som öfver densamma uttalades. förtienar. såsom fram