Dagens Nyheter – 27 juni 1871, sida 1

KF RRFURARARFRARTg TE YTTERST ty vi kunna ej tro att den talare, med hvilkens tankegång vi här sysselsätta oss, sjelf är öfvertygad om eller haft skäl att förutsätta en sådan öfvertygelso först hos det fåtal, som hörde hans mundtliga föredrag, och sedan hos den större allmänhet, för hvilken det i Aftonbladet för den 23 juni blifvit in extenso ätergifvet, att någon jemförelse kan anställas mellan förhållandena på Engelbrekts tid ech dem, hvari vi ha lyckan att befinna oss. Lika litet borde den talaren kunna förutsätta att vår sjelfständiga tillvaro, hvars betryggande svenska folket aldrig, så vidt vi veta, åsidosatt, beror på offer, orättvist fordrade af några till fördel för andra, eller på ett obetingadt bifall till det förslag till ordnande af vårt försvarsväsende, hvilket krigsministern framlagt. Talaren måtte sjelf under fortgången af sitt anförande ha fått en lindrig känsla af att han kanske gått för långt då han beskyllt svenska folket för att ha domnat, ty sedan han — för öfrigt alldeles omotiveradt — försökt att förflytta sig från det rent politiska området till nationallitteraturens, der han saknat nya och storartade uppslag och ej funnit någonting af ehögstämdare och mera gripande art, bekänner han, att det endast är i enstaka ögonblick som han kunnat känna nedslagenhet och misströstan. I allmänhet, det vill väl säga med undantag af sådana högtidliga ögonblick, som t. ex. då han beskådar ärorika .och egendomliga minnesmärken från förgångna tider eller då han hör den nationela sängen friskt och kraftigt och med oefterhärmlig skönhet ljuda från ungdomens läppar, bär han i sin själ vissheten, att vårt lands odödliga folksjäl icke tagit någon obotlig skada. Detta är ett medgifvande från det hållet, som vi till tröst för vårt folk ej kunna underlåta att anteckna. Den tråd, som genomgår detta märkliga tal på Engelbrektsholmen, innebär en temligen tydlig och vid detta tillfälle ej för första gången framställd insinuation derom, att vår nationela domning och vår undergräfda sjelfständiga tillvaro egentligen datera sig från den dagen, då den usla modlösheten och den söndrande egoismen nekade bifall till det vid senaste riksdagen af regeringen framlagda armborganisationsförslaget. . Vi ha förut sökt visa att talet om nationel domning, tillämpadt på svenska folket, är ett orättfärdigt tal — ett tal, som endast har sin rot på de obtestyrkta beskyllgingarnes område. Vi tillägga att om någonting skall kunna åstadkomma en sådan domning hos svenska folket, om någonting skall kunna göra detta folk, som hittills alltid vetat värja sitt med ett synnerligt fördelaktigt läge, bland andra lyckliga förmåner, välsignade land, likgiltigtoch förslöadt, så är det detta idkeliga våldförande af dess mnationalkänsla, dessa i tid och otid framställda anspråk på bevis om dess fosterlandskärlek, så snart det behagar en och annan eller mångahanda nitiskt samverkande krafter att, såsom det heter på ett vulgärt, men betecknande språk, måla hin hålet på väggen. — Den tid är nu kommen att de, som alltid föra ett stort tal om våra stolta minnen, borde inskärpa den sanningen, att dessa minnen ej blott böra tjena oss till eggelse, utan ärven till varning; de borde erkänna, att många af de minnen,