Dagens Nyheter – 27 juni 1871, sida 1

detta golf söfvo de, utan halm att ligga på, utan något att kasta öfver sig. Lyckligtvis äro vi i juni, och ehuru nätterna äro kyliga, lyckas de kanske att hålla sig varma genom att maka sig tätt tillsammans. Luften i gallerierna är just icke angenäm, ehuru mycket bättre än man kunde tro, på grund af de flesta invånarnes tillstånd. Fångarnes utseende är i allmänhet ganska bedröfligt. Nätter, tillbragta på bara marken, saknaden af vatten och tvål, kam och rakknif äro just ej egnade att förbättra deras yttre. De flestes beklädnad antyder att de tillhöra de allra lägsta klasserna, men alltemellanåt träffade vi på en, som tydligen hade sett bättre dagar, och dessa skulle svårligen ha kunnat få det sämre, än de nu hade det. Största antalet af fångarne var unga män, några pojkar på 13 och 16 år — andre män på grafvens brädd, och många bland de senare hade spelat en rol i de förra revolutionerna och insurrektionerna, i februari ochjuni 1848, och till och med i några af de revolter som gjordes mot Ludvig Filips regemente. Min ledsagare, en korsikansk officer, hvars regemente hade utmärkt sig i striden mot kommunen, var af den åsigt, att då en karl en gång hade blifvit insurgent, så förblir han det också fortfarande, att det låg en oemotståndlig tjusning, omöjlig att motstå, i den politiska förföljelsen och att smaken för revolter dessutom var ärftlig från far till son, Säkert är, att många gossar ha tillfångatagits eller dödats, stridande vid sina fäders sida och officeren ansåg, att man, för att förekomma ett framtida upprepande af de skräckscener, som nyss förefallit, borde transportera icke endast tångarne utan hela deras familjer till Nya Caledonien, der de, om de ville slåss lika tappert mot menniskoätarne som de gjort mot sina egna landsmän och om de ville bruka jorden med samma ifver som de byggt barrikader, skulle kunna skapa en koloni, som en dag skulle göra Frankrike heder. Under de genaste tre månaderna hade man sett prof i mängd på att insurgenternas qvinnor och barn äro lika illasinnade och stundom lika farliga som deras fäder och män. Det är tu tal om, huruvida äfven de mest afskräckande exempel skola kunna afhålla de 100,000 kommunens anhängare, hvilka ännu sägas vara qvar i Paris, från att upprepa ett förtvifladt försök mot den allmänna ordningen, ehuru det icke lider något tvifvel, att ett sådiwt försök hastigt skulle undertryckas. Kommunen är för närvarande krossad i Paris, ehuru många tro, att hon inom kort skall göra ett försök annorstädes, och de länder, hvilka man i främsta rummet anser ha att befara dylika uppresningar, äro Ryssland och Italien. Internationela ligan säges ha omfattande förgreningar i Ryssland, der hon kanske skall få understöd hos polackarne, under det att Italien nu tros vara en brännpunkt för socialismen och missnöjet, hvilket senare det fallna påfvedömets anhängare, då ögonblicket visar sig gynnsamt, torde vara redo att underblåsa och understödja. Men vi återvända till Orangeriet. Mellan lejonkulan och den andra ändan af gallerierna, der de fångar förvaras, som man betecknar med uttrycket intressantestt och mot hvilka inga synnerligen graverande beskyllningar tyckas kunna framkastas, är ett långt mellanrum, der många