Dagens Nyheter – 23 juni 1871, sida 1

män, som skola säga, att det ständigt liksom i dag skall draga sin väg fram under trofåer och fanor, under segerrug och segerjubel. Men Tyskland är klokt nog att inse, att detta icke går an. Då festdagen är förbi, måste det nyktra till för enhetsverket och arbeta derpå, lugnt och utan anstöt för sina grannar. Grannarne deremot få icke betrakta detta arbete med likgiltiga känslor. Vi (engelsmän) åtminstone böra inse, att vårt intresse ligger i bildandet af ett stor förbund, som är oss mycket närmare beslägtadt än något annat, som för närvarande består på kontinenten. Trots alla mörka beräkningar ha vi ingenting att frukta af detta förbund och ha derför icke heller någon orsak att harmas deröfver. Den i Berlin utkommande Volk-Zeitung, som kan anses representera det demokratiska Tyskland, innehöll äfven för ett par dagar sedan med amledning af segerjublet en beaktansvärd artikel, deri tidningen predikar den gamla sanningen, som folk så ogerna tycks vilja begripa, att kriget är en olycka äfven för segraren, och att således icke heller denne, då han kommer hem från sitt blodsarbete med lagrar och byten, har den allra ringaste anledning att jubla. Vi meddela härnedan i öfversättning ett litet utdrag äfven af denna artikel: Kriget, äfven det lyckligaste, är ett ondt för samhället. Det beröfvar samhällsmedlemmarne hågen för lugn verksamhet vid den husliga härden och i verkstaden. De skador det gör äro af andlig natur, så vida det fyller ett idogt folk med stridslust, der sådan icke i och för nödvärn behöfves. Dess sår träffa värst de nationer som hysa större sympati för krigets än för fredens värf. Då är krigskontributionen ingen vinst, äfven om den räknas i milliarder. Då är dotationen en salva som gjuter balsam i gamla sår, men retar till nya varbildningar. Då är ett tillfrisknande möjligt först när insigten af att freden år den enda grundvalen för verklig vägtng slår djupare rötter i själen än jublet öfver vunnen krigsära, först när den moraliska öfvertygelsen blifvit fast rotad i folkets hjerta, att svärdet endast i nöden kan vara en hjelpare.4 Acke kriget, utan freden, den uppriktiga freden, må hädanefter vara vår lösen; icke svärdet, utan arbetet vår uppgift! Icke utpressade krigskontributioner, utan arbetsfliten må vara vår lycka! Ty kriget, så lyckligt det än har slutat, har på ctt år tillskyndat oss skador, som ett ärtionde knappt skall kunna botatt.