Dagens Nyheter – 20 juni 1871, sida 2

— 163 — Sambo och Kristian gjorde förtviflade försök att bryta upp porten; det lyckades dem icke. Förfärade rusade de tillbäka till Palle Löve, för att söka tröst hos Honöm. — Se så, lugnen er, mina: vänner! sade Palle; vi måste möta faran kallblodigt. Ett dundrande slag mot porten kom i detsamma hela huset att skaka. — Himmel! de ha fört kanoner med sig, ropade Palle, de skjuta ned huset öfver våra hufvuden: Kristian; min vän, du brukar kunna lägga dina ord väl, gå ut och tala till dem från altanen. — Det kan herrn göra sjelf mycket bättre, svarade Kristian, herrn är ju en studerad karl. — Men du är en folkets man och förstår derför bättre att tala-till folket; se så, gå nu! — Nej, hin anamme mig, om jag det gör, svarade Kristian med en sådan bestämdhet, att Palle insåg, det alla vidare försök att öfvertala honom skulle vara fruktlösa: — Nå, så får jag väl sjelf taga till orda — hör, ännu ett kanonskott! (en stor sten blef i detta ögonblick kastad mot porten.) Gif mig den trekantiga hatten och fältkappan, kanske åsynen af en uniform skall imponera på dem. Den trekantiga hatten gjorde emellertid en alldeles motsatt verkan, ty knappt hade Palle visat sig på altanen, förrän bönderna började höjta och rentaf tjuta af vrede på ett så förfärligt sätt att Palle skyndsamt drog sig tillbaka.