Dagens Nyheter – 15 juni 1871, sida 1

Och Kristian Hjulben skakade med välbehag sitt hjelmomstrålade hufvud. — Åhjo, svarade Palle; men hvart tog min trekantiga hatt vägen? Palle såg sig om och fann hatten ligga in vid ett dike. — Ab, fy! hvad den blifvit nedsmutsad! Palle torkade af den med ärmen och satte den åter på hufvudet. — Jag ser ju riktigt förfärlig ut, fortfor han, i det han kastade en blick på sin fältkappa, som också var bestönkt med smuts ända upp till kragen; nu kan man se på oss att vi komma direkte från stridens tummel. — Det var då annars fasligt, hur det bar af för er, sade Kristian; hörde ni inte attjag ropade efter er? Men ni satte af, som om vi ville spränga hästen. Väl var det att jeg ändtligen fick tag i tygeln. Jag såg er, när ni red bort från de andra, och händelsen gjorde att jag kom öfver en ledig häst. Då beslöt jag följa er, ty vi ha ju en gång förut varit tillsammans i olyckav, och derför tyckte jag, det var bäst att vi också hädanefter dela ljuft och ledt. oo— Men det är visst rådligast att vi sitta upp igen och laga att vi konima vidare, innan fonden hinner oss. Och Palle skyndade sig att taga sin häst, som emellertid promenerat in på en rägåker, der han nu ftillfredgställde sin goda aptit;