Dagens Nyheter – 15 juni 1871, sida 1

nyss sett hvilken förfärlig verkan dylikt Ctidningsskräfvel utöfvat i Frankrize. Det var just politici af hr Sohlmans skaplynne som i åratal retade Frankrike mot Tyskland och, delvis, äfven tvärtom tills slutligen den förhärjande striden utbröt och krossade, tyvärr, mindre de skyld ge än de oskyld gg. Men för att nu komma till hufvudsyftet af Dagligt Allehandas artikel, eller frågan om det unionella försvaret, så undra vi om icke en hufvudanledning till norrmännens stora motvilja för en intiare förening med Sverige och ett mer betydande bidrag till det gemensamma försvaret just är fruktan för alla dessa planer om ett mer eller mindre utsträckt och omfattande förbund med andra stater i syfte att draga oss in i de kontinentala striderna, hvilket hr Sohlman och hans själsfränder med all makt arbeta på att åstadkomma. Man har stort skäl att tro det norrmännen, skrämda af de ständiga påminnelserna om Sveriges stormaktsperiod och af de krigsrop som de dansk-svenska agitatorerna under lång tid höjt samt väl erinrande sig huru Sveriges gamla representåtion vid sådana tillfällen som dessa merändels gaf vika för den högre viljans tryck, känna sg särdeles litet hågade att mera än som redan skett lemna gg i händerna på ett land, hvars styrande viljor lätt kunde föra Norges besinningsfulla folk ini äfventyrligheter, hvilka allsicke öfrerensstämma med ct norska folklynnet (och hvilka vi hoppas snart skola visa sig icke heller passa för det svenska). Har man icke giltiga grunder att antaga att detta förskräckliga krigshojtande, dessa rustningsrop, denna chauvinism, som oupphörligt hörts från festtalaret och tidrängs skrifvare af Aftonblads-sorten, skola slutigen ha skrämt upp våra bröder på andra sidan fjellen, så att de finna det bättre att draga sig inom sitt eget skal, hur bräckligt det än må vara, än att ställa sig under vingarne af en höna, hvilken, hvad hon gör, åtminstone icke värper några guldägg? Vi våga påstå att så är förhållandet och finna en bekräftelse för denna åsigt i den omständigheten att, majoriteten i nörska siortinget består af enahanda fredens och arbetets män, som de hvilka utgöra kärnan i den svenska andra kammarens majoritet. Likheten i skaplynne mellan dessa bäda majoriteter är alltför påtaglig att behöfva bes visas. Också skulle vår andra kammaremajoritet, om den vore bestämmande öfver detta lands politik, ganska lätt komma till rätta med norska stortinget både angående försvarsfrågan och den unionelia frågan. Men det är tydligt att Norges storting vill värta och se följderna af vårt nya statsskick innan det beslutar sig för en närmare anslutning till Sverige; och försvarsfrågans behandling vid svenska riksdagen kommer i detta hänseende att gifva Norge beständt besk d, hvadan det beslut som derom fattas blir af den största vigt äfven för vår u.ioella framtid. Visar det sig att den nya svenska riksförsamlingen är sådan att embetsmännen hafva majoriteten när de med sig förena den efter stjernor, band och titlar hungrande delen af öfriga representanter Och att således regeringen, äfven under den nya representationsformen, förmår drifva sin vilja igenom, till och med när denna är